Det finns ett grundläggande problem med Parisavtalet för klimatet. Det saknar konkreta mål för hur mycket utsläppen ska minska för att temperaturökningen ska kunna hållas under 1,5 grader Celsius. Det är upp till varje undertecknande part att sätta de mål man anser behövs.
Samtidigt är det också en fördel, eftersom så många länder valt att skriva under avtalet. Och, vilket förhoppningsvis kommer att bli allt vanligare, att enskilda länder kan gå betydligt längre i sina åtaganden om de så vill.
Parisavtalet har undertecknats både av EU:s medlemsländer och på EU-nivå och man arbetar tillsammans för att implementera avtalet. Tidigare har EU:s mål varit att utsläppen av växthusgaser ska minska med 40 procent fram till 2030. Men på det nyss avslutade toppmötet enades man till slut om att höja ambitionen till 55 procent, trots skarpa protester från det kolberoende Polen.
Sannolikt kommer det att krävas ytterligare sänkningar. Europaparlamentets ansvariga för klimatmålen, svenska ledamoten Jytte Guteland (S), välkomnar uppgörelsen, men ser den snarare som ett golv än ett tak. Hon hoppas på ambitiösare mål i de kompromissförhandlingar som nu ska inledas mellan EU:s ministerråd och Europaparlamentet.
Oaktat detta har det dock ett stort symbolvärde att EU väljer att revidera upp sina mål så kraftigt. Med Joe Biden installerad i Vita huset kommer förhoppningsvis även USA att återansluta sig till Parisavtalet och dra sitt strå till stacken.
För läget är trots allt alarmerande. Alla ansträngningar är nödvändiga. Temperaturen fortsätter att stiga och ju längre norrut man kommer, desto snabbare går utvecklingen. Isen och snön ersätts av töväder norr om polcirkeln och nästan hälften av Arktis is har försvunnit.
Det kommer aldrig att vara möjligt att ena alla världens länder i skarpa krav om hur mycket utsläppen ska ner. Både viljan, insikten och förutsättningarna skiljer sig åt globalt.
I ett sådant läge är det viktigare att de förbund, stater och regioner som kan och vill, som har tekniken, ekonomin och kunnandet, går före och visar vägen. Det saknas inte heller möjliga åtgärder: klimattullar, färre utsläppsrätter, tvingande skatter och tekniska landvinningar kan alla bidra till sänkta utsläpp. Och precis som EU kan ha ambitiösare mål än andra delar av världen, kan Sverige ha ambitiösare mål än EU.
Det kan låta som ett utslag för defaitism, men är snarare realism: tiden för att alla ska komma överens finns inte. De andra kan ansluta allt eftersom. Det är viktigare att något sker, än att alla är med. Där kan EU och Sverige visa vägen.