European Council on Foreign Relations släppte i juni en undersökning av européernas inställning till kriget i Ukraina. Upplyftande är att de nästan 8000 svarande i stort var eniga om att ansvaret för konflikten vilar på Ryssland och ser relativt positivt på fortsatta hjälpinsatser i Ukraina. Mer oroande var undersökningens slutsatser om en växande klyfta i den allmänna inställningen rörande vägen framåt.
Bland de svenska svarande lade 83 procent ansvaret på Ryssland, och rapporterade också den lägsta graden av missnöje över utrymmet som konflikten fått på den politiska dagordning. Trots det vill en relativt stor andel att freden ska framskyndas så snabbt som möjligt, även om det innebär att Ukraina tvingas till betydande eftergifter. Nästan 40 procent gav uttryck för en sådan uppfattning, vilket är över snittet i Europa.
I Sverige, till skillnad från övriga Europa, verkar dessa uppfattningar inte samvariera med sympatier för extrema partier. I exempelvis Finland, Frankrike och Italien var denna linje vanlig bland väljare till högerextrema partier som Sannfinländarna, Nationell samling och Italiens bröder. De som vill ha fred till vilket pris som helst var också mer sannolika att motsätta sig olika sorters hjälpåtgärder såsom ekonomiskt stöd, leveranser av vapen och mottagandet av flyktingar.
Något fler av de svarande kunde dock sorteras i två andra kategorier; de som söker rättvisa och de som är pragmatiskt lagda. Dessa grupper liknar varandra i de flesta avseenden, men skiljer sig åt bland annat i synen på ökade försvarsanslag och i synen på riskerna för eskalering. Fler hade behövt ansluta till någon av de här linjerna.
En påskyndad fred skulle av allt att döma bli just en kortsiktig sådan. Putins imperiedrömmar stannar nämligen inte i Luhansk. Närmast i skottgluggen ligger sannolikt Moldavien och länderna i Sydkaukasien, men även en fortsatt destabilisering av det Europa som annars skulle begränsa förflyttningen av landsgränser med våld.
En situation där Europa tvingar fram ukrainska eftergifter skulle också skicka en tydlig signal till andra auktoritära ledare att folkrätten är förhandlingsbar om alternativet blir det minsta obekvämt för västvärlden. På många sätt var det detta som Putin hade räknat med, och här finns det ett ansvar för alla länder som värnar den regelbaserade världsordningen att inte ge honom rätt. Vi vet nämligen var eftergiftspolitiken leder. Vi har inte råd att utropa peace for our time igen.