I de opinionsundersökningar som har gjorts efter valet av Nyamko Sabuni som ny partiledare har Liberalerna hamnat på 5,7 procent (Skop) respektive 3,6 procent (Sentio). Man bör inte dra för stora växlar utifrån endast två mätningar - kanske särskilt då de har genomförts när politiken i princip har gått på semester. Men hitintills tycks “Nyamkoeffekten” ha uteblivit.
Nyamko Sabuni har utnämnt Johan Pehrson till ny gruppledare i riksdagen, Juno Blom till ny partisekreterare samt i tisdags Mats Persson till ny ekonomisk-politisk talesperson sedan hon tog över. Alla tre av dessa, som tillsammans med Nyamko kan sägas utgöra Liberalernas nya innersta krets, har en sak gemensamt: De föredrog Ulf Kristersson framför Stefan Löfven som statsminister ända in i det sista. Mats Persson avgick till och med i protest mot Löfven och Januariöverenskommelsen, från samma uppdrag som han tilldelats nu igen
Noterbart är också att ingen av dessa tre stod bakom Erik Ullenhag framför Sabuni i partiledarstriden, till skillnad från ungefär halva riksdagsgruppen. Någon “andra kinden till” tycks Nyamko inte ha visat Ullenhagsfalangen, i denna mening. Och frågan är vad det gör med ett redan sargat parti.
Beskedet har dock varit glasklart från den nya partiledaren, både innan och efter striden. Januariöverenskommelsen ska hållas. Men hur mycket är löftet egentligen värt?
För vilken drivkraft skulle finnas hos L att hålla avtalet om siffrorna skulle stå sig till nästa och nästnästa år? Vem skulle stödrösterna i nästa riksdagsval komma i från? Moderata väljare har fått sin statsministerkandidat bortvald, och socialdemokrater har ju egentligen inte mycket till övers för ett i grunden borgerligt parti som L.
Även L:s egna väljare är mer kritiska till överenskommelsen än väljarna till något annat parti som skrivit under den. Det verkar som att partiet kan hamna i en situation där man har mer att förlora än att vinna på att upprätthålla den. Och kommunikativt är uppgiften enkel: Det är bara att peka på en punkt i överenskommelsen som man inte upplever att regeringen är villig att genomföra på rätt sätt, och säga att det är något man inte kan acceptera.
Huruvida en sådan utgång resulterar i ett extra val är i sin tur en fråga som fortfarande kommer att ligga hos Vänsterpartiet, enligt riksdagens matematik. Så skulden skulle man inte behöva bära ensam. Och likaså skulle frågan om överenskommelsens vara eller icke vara fortfarande ligga kvar hos Centerpartiet, som i så fall skulle lämnas ensam i den svårt hanterade positionen som varken regering eller opposition - och detta kanske till L:s fördel.
Den som lever får som bekant se, men mycket ska till för att Liberalernas allians med de övriga januaripartierna ska stå sig hela mandatperioden.