Men lika nödvändigt är att omvärlden klargör de förväntningar som finns på henne att så långt som möjligt gripa in mot förföljelsen av rohingya-minoriteten i delstaten Rakhine. Det gjorde Sveriges utrikesminister Margot Wallström nyligen. USA:s utrikesminister Rex Tillerson har kallat förföljelserna för ”etnisk rensning” och sagt att de ansvariga måste ställas till svars.
Hela världen har kunnat ta del av hur rohingyas utsatts för obeskrivliga övergrepp och tvingats på flykt till grannlandet Bangladesh. Sedan augusti anses fler än 600 000 personer har flytt.
Rohingyas är en muslimsk folkgrupp i det i huvudsak buddhistiska Burma, och har funnits i landet i generationer. De har räknats som en erkänd nationell minoritet, men militärregimen, som styrt landet sedan 1962, har vägrat acceptera dem som medborgare. Aung San Suu Kyi har inte förmått eller velat ingripa mot förföljelserna från militären och från militanta buddhister.
Militärstyret retirerade häromåret och tillät fria val som vanns med stor marginal av Suu Kyi som för hela världen framstått som Burmas demokratiska hopp. Men hennes befogenheter är kringskurna och allt fler har frågat sig om hon alls har det engagemang som behövs för att på allvar försöka dämpa förtrycket mot denna utsatta grupp.
Burma och Bangladesh skrev i veckan på ett avtal som ger rohingya-flyktingar rätt att återvända hem. Samtidigt framgår det att det kommer att krävas en omfattande exercis med formulär och blanketter för att löftet ska kunna uppfyllas. Vad avtalet är värt vet vi alltså ännu inte.
Samtidigt ser Ryssland en möjlighet att vinna inflytande i landet genom att ta avstånd från ”överdriven extern inblandning” i Burmas angelägenheter. Cynismen sticker i ögonen. Desto viktigare att världen i övrigt håller fast vid kraven på Burma, på militären likaväl som på Aung San Suu Kyi.
UNT Ledare