När FN antog sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (MR) 1948 skapades det allra självklaraste dokument — och tillika det svåraste att uppfylla. Europa låg i ruiner och ofattbara katastrofer hade drabbat mänskligheten. MR gav hopp om en bättre världsordning. Men själva ordningen bygger in hinder.
MR:s krassa motbilder lyste redan då som en bitter ironi, till exempel USA:s rasåtskillnadslagar och Europas koloniala förtryck i Afrika. MR föreföll 1948 vara de vita människornas rättigheter.
Skenhelighet var signum för flera av MR:s utpekade föregångare. Förenta staternas Bill of rights (1791) skyddade alla medborgares rättigheter — vilket exempelvis exkluderade alla svarta slavar i USA. Och när ”Déclaration des droits de l’homme et du citoyen” proklamerades efter franska revolutionen gällde den enbart män: människa och man heter ju samma sak på franska, homme, och citoyen är maskulinum för medborgare. Trots att kvinnor varit precis lika delaktiga i revolutionen fick de inga rättigheter. När feministen och revolutionären Olympe de Gouges författade ”Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans (citoyenne) rättigheter” blev hon arresterad, torterad och avrättad.
Så deklarationen 1948 var ett fall framåt — den är stark och hållbar så länge den inte korrumperas av totalitarism, rasism och andra förvridna tolkningar. Men oavsett finns hinder och dilemman i alla samhällen. Etikprofessorn Elena Namli har sagt att vi aldrig kan komma till en punkt där vi kan säga att vi har kontroll på MR i Sverige. MR utmanas av gränser. Och Europa behandlar migranter riktigt illa. Vi bidrar även till situationer som gör att människor tvingas fly. Men flyktingar, det vill vi inte ha.
I detta ljus måste man betrakta de nya uttalandena från europeiska politiker om att riva upp MR som oerhört dramatiska. De går nämligen käpprätt åt fel håll från den kamp man i stället borde föra. Siv Jensen sade nyligen att MR bör ses över och ändras — eftersom de står i vägen för Fremskrittspartiets förslag inom migrationspolitiken. Hon stöder sig på Storbritanniens premiärminister Teresa May som har uttalat sig på liknande sätt: MR ska rivas upp om de står i vägen för May’s politik mot terroristbekämpning.
Vi må erkänna att MR utmanar. Om vi hävdar att vår kultur har monopol på MR:s sanna innebörd använder vi dem på ett etnocentriskt sätt: som om det universella vore VI. Vi skiljer ut oss från DE ANDRA, i rak motsats till FN-dokumentets grundtanke och anda.
Men. När politiker säger sig vilja ändra de mänskliga rättigheterna för att driva igenom sina drastiska förslag, förefaller problemen med MR:s inbyggda dilemman ändå som en västanfläkt.