I decennier var de svenska politiska partierna lätta att dela upp i vänster och höger. Först var det evig vänsterdominans, sedan efter 1976 blev det ibland socialdemokratiska och ibland borgerliga regeringar. Men vad de respektive regeringarna stod för politiskt var inte svårt att hålla koll på.
Men nu håller det på att bli mer komplicerat. Vänster och höger räcker inte som definitioner. I onsdagens partipolitiska debatt i riksdagen enade sig plötsligt de allra flesta partierna om att våldsbrottsbrottsligheten, integrationen och välfärden var de viktigaste frågorna. Välfärden var kanske inte så överraskande men dödsskjutningar, gängkrig och handgranater är definitivt inte några vanliga frågor i en partiledardebatt.
Och framför allt brukar inte statsministern tala så länge och upprört om kriminalpolitik. Han uteslöt inte att sätta in militär mot allvarlig gängkriminalitet men backade efter några timmar. Det är uppenbart att valrörelsen får en helt annan inriktning än den vanliga med tonvikt på sociala frågor. Och det är ju inte bara Stefan Löfven som plötsligt har börjat intressera sig för kriminalpolitik. Det är ett nytt stort debattämne också för de borgerliga partierna utom möjligen för Moderaterna.
Vad kan vi vänta om framtiden? Att döma av utvecklingen hittills kommer hela det politiska fältet att röra sig åt höger, samtidigt som man verkar vara mer överens än vanligt. Delvis beror det väl på att just statsminister Stefan Löfven tycks röra sig påtagligt högerut. Han verkar ju inte intresserad av att fortsätta samarbetet med Miljöpartiet som uppenbarligen har en annan och mer positiv syn på läget i vårt land. Däremot kan man ana en sorts närmande mot mitten, åtminstone ibland. Man kan möjligen tänka sig att Stefan Löfven vill ha en regering tillsammans med Centern och Liberalerna - om Liberalerna finns kvar i riksdagen efter valet vilket inte verkar alldeles självklart med tanke på partiets sjunkande valsiffror som närmar sig avgrunden 4 procent. Men en sådan regering får inte egen majoritet.
Samma problem har ju Ulf Kristersson. Att M+C+L+KD skulle få egen majoritet är osannolikt. Bara med Sverigedemokraterna skulle det vara möjligt, och det har ju C+L sagt definitivt nej till. KD kanske faller ur riksdagen och kanske också L. Vad har M tänkt göra då? Ska vi ha en evig S-dominerad regering? Eller en överenskommelse med S om att den kombination som får flest röster bildar regering och att oppositionen avstår från att fälla förslagen?
Nej den troligaste lösningen i ett sådan läge är förstås samarbete över blockgränsen eller en ren S-regering med växlande majoriteter. Men vilket samarbete skulle få majoritet? S+M? Något helt annat? Allt verkar mycket komplicerat.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist