Populism är så förföriskt enkelt. Lova någonting populärt och vinn medborgarnas gunst. Men det enkla och populära är sällan det bästa och mest långsiktiga. Allt som oftast är det destruktivt och kostsamt, även om det just för stunden kan se bra ut.
Det här vet alla seriösa politiker. Större systemfrågor måste ses i två, tre eller ännu flera led. Men ändå är det svårt att motstå populismens lockelse.
De senaste årens attacker på det svenska pensionssystemet är ett tydligt bevis på detta. När partierna i mitten av 90-talet genomförde pensionsreformen var stoltheten stor. Och befogad. Från båda sidorna blockgränsen gjorde man upp om ett långsiktigt hållbart system, kopplat både till den egna inkomsten, medellivslängden och den ekonomiska utvecklingen.
Ändå kan den nuvarande regeringen inte hålla sig ifrån att peta och pilla på pensionerna. Nu är det socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi som vill låta utreda en höjning av pensionsavgiften från dagens 17,21 procent av lönen till 18,5 procent.
En höjning behöver inte vara fel, om den görs för att säkra pensionerna på lång sikt. Och om arbetet förankras med samtliga partier i pensionsgruppen. Här ingår utöver regeringspartierna även M, L, C och KD. Men inte bara solospelar Shekarabi, frågan ska utredas på departementet, utan inblandning från de andra partierna. Dessutom öppnar han för en retroaktiv höjning, vilket skulle ge dagens pensionärer mer pengar, men framtida generationer en högre pensionsskuld.
Det både bryter mot tanken med pensionssystemet och riskerar dess stabilitet. Det som var själva poängen med reformen. Dessutom löser en höjd pensionsavgift och mindre pensionsökningar över hela linjen inte det problem som Ardalan Shekarabi vill lösa, de allra fattigaste pensionärernas utsatta situation.
Socialförsäkringsministern silar mygg och sväljer kameler med hela pensionsreformen som insats. För det första så är de svenska pensionärernas ekonomiska trångmål vida överdrivet. Enligt en nyligen släppt rapport från Alecta har pensionärer i snitt 75 procent av sin slutlön i pension. Och ekonomin har dessutom förbättrats över tid.
För det andra. Det finns många fattiga pensionärer, alldeles för många. Men om man vill hjälpa dem till en drägligare tillvaro, måste man hitta riktade insatser mot just dem. Det går sannolikt att se över både bostadstillägg och andra insatser. Sådana förändringar skulle vara både effektivare, billigare och heller inte äventyra hela pensionssystemet.
Allt det här vet förstås Ardalan Shekarabi. Han är ingen dumbom. Men sådan är populismen, svår att motstå.