Varför ställde inte Socialdemokraterna upp och försvarade enprocentsmålet i söndagens SVT Agenda? Vänsterpartiets talesperson Lotta Johnsson Fornarve var den som fick kritisera regeringen och biståndsminister Johan Forssell (M) för årets biståndsbudget, 56 miljarder kronor eller 0,88 procent av BNI. ”När vi ser hur det ser ut i världen behövs biståndet mer än någonsin”, sade Johnsson Fornarve.
Jo. angående S: för det första hade det varit öppet mål för Forssell i debatten, eftersom även S övergav enprocentsmålet i sin skuggbudget (där man satsade 2,5 miljarder kronor mer än regeringen). För det andra har det stora oppositionspartiet varit med och omfördelat biståndspengar under sina senaste åtta regeringsår, först till flyktingmottagning och sedan till Ukraina.
Enprocentsmålet har sedan drygt 50 år varit just ett mål. I perioder, som i början av 2000-talet, låg biståndet av besparingsskäl runt 0.7 procent (som är FN:s mål, vilket fem länder uppfyller i dag). De största nedskärningarna de senaste 20 åren har dock inte skett genom politiska beslut, utan på grund av kronförsvagningen, då Sida skriver de flesta av sina kontrakt i dollar.
Andra välkända problem med biståndet under det halva seklet har varit havererade jätteprojekt samt budgetbistånd till auktoritära regimer som kunnat använda pengarna efter sitt eget behag. Ryckigheten är ett annat problem. Biståndsprojekt kan bada i pengar ena året och tvingas strama åt nästa, beroende på hur svensk ekonomi utvecklas.
Enligt Forssell prioriterar regeringen ett modernt bistånd som är effektivt och transparent. Transparensen är det viktigaste. I stället för att ge Sida en påse pengar behöver varje projekt genomlysas och följas upp. En debatt om biståndet är välkommen och det automatiserade enprocentsmålet har snarare lett till motsatsen. Den som vill öka biståndet nu måste motivera varför, med hur mycket och vart pengarna ska gå.
”Verksamheter brukar inte bli mer effektiva när de får mindre pengar”, sade Lotta Johnsson Fornarve och det har hon helt rätt i. Risken finns att biståndet förvandlas till ett gummiband i budgeten, något frivilligt som man kan spara in på vid behov. Det får inte ske, och det kommer inte att ske.
Sveriges tradition är att vara en av världens största biståndsgivare, genom FN och EU men också via statsbudgeten. Det har varit mycket betydelsefullt för ryktet, kontakterna och därmed även exporten. Om det sedan sker med en procent av bruttonationalinkomsten i svenska kronor, med mer eller med mindre, avgörs av omständigheterna. Huvudsaken är att varje krona som satsas också gör nytta.