Centerpartiets Muharrem Demirok är visserligen ny på jobbet. Som nyvald partiledare gör man sällan succé i förtroendemätningarna. Man är helt enkelt inte tillräckligt känd för väljarna. Men Demiroks bottensiffra i den senaste undersökningen från DN/Ipsos – 3 procent uppger att de har stort förtroende för honom – sticker ändå ut. Det är det sämsta resultatet för någon partiledare hittills i den över 20-åriga mätserien (30/3).
För Annie Lööf sade sig 30 procent ha stort förtroende så sent som i januari.
Extra illa är det att Demirok inte ens lyckas bland Centerpartiets egna väljare; bara 17 procent av dem uppger stort förtroende för honom. Övriga partiledare får motsvarande 62-94 procent bland de egna väljarna.
Det ska sägas att en etablerad politiker som Lööf inte är den enklaste att efterträda. Höstens valresultat var också en stor besvikelse för partiet. Centerpartisterna gjorde dock knappast situationen lättare med valet av Demirok.
Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, har rätt i att uppmärksamheten om misshandelsdomarna mot Demirok troligtvis har spelat in för de dåliga förtroendesiffrorna. Om det bara hade varit domarna som sådana hade det kunnat blåsa över. Men Demirok hade länge undvikit att berätta om dem för partiets valberedning. När avslöjandet väl kom beskrev Demirok händelserna som "slagsmål mellan unga killar".
Det visade sig snart att han snarare oprovocerat hade skallat sina offer (26/12). När Demirok sedan fick frågor i Agenda (15/1) svarade han att han aldrig varit våldsam utöver de två misshandelsfall han dömts för. "Vilken osannolik otur att han dömdes båda gångerna!", som Expressens ledarskribent Linda Jerneck sarkastiskt uttryckte det.
Nu verkar strategin vara att ge partiledaren en lantlig image. När Demirok nyligen intervjuades (3/3, Aftonbladet) framkom det att hans pressekreterare – för att hitta något som "känns lite lantligt" för fotograferingen – frågade Demirok om han inte kunde ”göra nåt med pinnar?”
Om det inte faller sig naturligt att plocka pinnar är det en bättre idé att låta bli.
Nya partiledare kan förstås överraska politiskt och vända en dålig trend. C-ledaren har hittills sagt att partiet ska prata mer om välfärden och markera mot nyliberalismen (DN, 3/3). Men det finns det redan gott om rödgröna partier som gör. Så varför skulle väljarna föredra C?
Inte för partiledaren, vad det verkar.