Burmas kansler Aun San Suu Kyi har strösslat ungefär lika många oneliners som hon fått utmärkelser. Nobels fredspris (1991) är ett exempel, Sacharovpriset, Olof Palme-priset och Wallenbergmedaljen är andra.
Aun San Suu Kyi, dotter till grundaren av dagens Burma, blev en ikon som ledare för Burmas frihetskamp. Åren i arrest, i upphöjt lugn, gav henne helgonstatus, inramad med fraser om demokrati och icke-våld.
Det är inte konstigt att många nu, då hon varit statskansler i 18 månader, ropar ”varför gör hon inget!?” och kräver fredspriset i retur. De statsstödda pogromerna mot folkgruppen rohingya som pågått i flera år liknar i dag ett folkmord.
Sedan Suu Kyi blev kansler har hon inte försvarat rohingya med ett enda ord. När hon nyligen bröt tystnaden, i ett telefonsamtal med Turkiets president Erdogan, anklagade hon FN, Amnesty med flera för att sprida lögner, och skyllde våldet på ”terrorister”.
Rohingyiska extremisters attack förra hösten på gränspolisen i delstaten Rakhine, hem för knappt en miljon rohingya, blev statens förevändning för etnisk rensning. Burmesisk militär och polis samarbetar med beväpnade buddhistiska nationalister. Tortyr, våldtäkter, helikopterbeskjutning och massavrättningar i byar som bränns ned har lett till att nästan 400 000 rohingyer har flytt Burma. De flesta söker sig till fattiga Bangladesh, som inte kan ta emot fler. Andra flyr till Thailand, där de vägras flyktingstatus.
Förföljelserna har en lång historia. På 1970-talet fråntogs rohingya sitt medborgarskap och har sedan setts som illegala flyktingar. Hatet mot folkgruppen har, som många konflikter i världen i dag, delvis rötter i kolonialismen. Rakhine var förr ett oberoende kungadöme, Arakan. Efter en burmesisk invasion fick arakaneserna brittisk hjälp samt, under kolonialtiden, privilegier gentemot burmeserna. Rohingyerna stred samtidigt för att få tillhöra Östpakistan. Allt detta ligger dem nu i fatet.
Hur ska man förstå fredspristagarens passivitet? Kanslerstiteln är skräddarsydd åt henne, eftersom hon inte får bli president då hennes barn är födda utomlands. Hennes makt är begränsad. Militären kontrollerar inrikes- och försvarspolitiken. På sätt och vis är hon alltjämt i ett slags ”arrest”. Men nu tar hon inte ställning emot, utan för, förtryckarna.
Kan man finna förklaringar i hennes citat? ”Jag är inte anhängare av icke-våld av moraliska skäl, utan av politiska och praktiska skäl.” Och: ”Jag ser inte mig själv som okrossbar. Bara ganska flexibel och anpasslig.” Eller: ”Rädsla för att förlora makten korrumperar dem som använder den…”
Det gamla vanliga, alltså. Så sluta hoppas på kanslern. Vi ska snarare fråga oss varför ingen annan lyft ett finger för rohingya.
Maria Ripenberg