Svaret är nog mycket enkelt. Moderata samlingspartiet har i alla tider sett sig som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Detsamma gäller förstås Socialdemokraterna i relation till Moderaterna.
Partiet (S) har haft som första prioritet att självt sitta vid makten, helst på egen hand, om nödvändigt i koalition eller samarbete med någon annan. Partiet (M) har på samma sätt haft som första prioritet att se till att Socialdemokraterna inte sitter vid makten. Det enda undantaget var samlingsregeringen under andra världskriget, där alla riksdagspartier utom kommunisterna var med.
Aktiva moderater har som en självklarhet fostrats in i denna självbild och partikultur. Att hålla S borta från regeringen var alltid viktigare än andra politiska mål. Lika förbjudet var organiserad samverkan med S. Att däremot göra gemensam sak i enskilda frågor har alltid gått bra. De sakpolitiska beröringspunkterna har varit fler än vad många vill erkänna.
Det är uppenbarligen en intern parti-opinion som till sist drivit Anna Kinberg Batra att öppna för någon form av samverkan med Sverigedemokraterna. I stället för att ta kommandot och förklara hur den politiska kartan förändrats anpassar hon sig till en opinion som inte vill eller förmår förstå vad denna förändring innebär.
Många applåderar. Men det finns också moderater som fram till helt nyligen hade politiska toppositioner som säger emot – Mikael Odenberg och Sven-Otto Littorin och lite mer inlindat Gunilla Carlsson och Sten Tolgfors. Ingen av dem har i dag några positioner att förlora.
Det går inte, skriver Odenberg i en debattartikel i Dagens Nyheter, att ha ett organiserat samarbete utan att också samarbeta om budgeten och därmed om politikens kärnfrågor. SD, vars budgetpolitik Odenberg betecknar som ”rena skämtet”, är inte ett parti som kan erbjuda någon stabilitet.
Tvärtom, hade han kunnat tillägga, kommer SD i stället att kräva eftergifter som Moderaterna helst inte vill göra. Någon ”borgerlig” motsvarighet till Vänsterpartiet som i decennier accepterat rollen som stödparti till Socialdemokraterna är SD inte. Tvärtom står partiet för en hel idévärld som avviker från den som förenar demokratiska partier och som man kommer att försöka förverliga i långt fler frågor än invandringspolitiken.
Den politiska kartan är nu en helt annan än den som de flesta politiker (och väljare) är vana vid. Vi har tre block i stället för två, och plötsligt är det som förenar de rödgröna rege-ringspartierna och allianspartierna viktigare än det som skiljer. Det finns många sätt att lösa regeringsfrågan om dagens opinionsläge står sig, men demokratiska partier av alla slag måste förstå vilka värden som verkligen är viktigast.
Håkan Holmberg