Partiets aktiva anser själva att de förnyat budskapet på många punkter i förhållande till den politik man förde som en del av alliansregeringen. Allt annat vore konstigt. Det är så partier i opposition förutsätts agera.
Problemet för Liberalerna är inte så mycket ståndpunkterna som helheten. Lyckas man ge väljarna bilden av ett parti som vill vara en motvikt mot inskränkthet, nationell självtillräcklighet och liknande tendenser i tiden – ofta sammanfattade med uttrycket populism? Det är inte så säkert, och det krävs mer än ett landsmöte för att sätta bilden av ett parti som behövs i sin egen rätt och inte bara som en del av underlaget för en ny regering.
Partiet har trovärdighet i skolpolitiken, men det är numera – dessbättre – svårt att hitta politiker som tycker radikalt annorlunda än L. I den meningen är Jan Björklund en av vår tids mest framgångsrika politiker, men skolfrågan blir då inte heller en vinnarfråga på samma sätt som tidigare.
Integrationen återkommer som profilfråga, men också här konkurrerar andra om uppmärksamheten. Och den finns en risk för att man fastnar i lättfattliga men förenklade förbundskrav. Landsmötet avvisade förslagen om förbud mot heltäckande slöja för anställda i offentlig tjänst, liksom om kategoriskt förbud mot religiöst förankrade friskolor.
Det var bra, men frågorna illustrerar också svårigheten att balansera rätt i symbolfrågor av detta slag. Det borde vara självklart att exempelvis lärare eller vårdpersonal ska visa ansiktet i kommunikationen med elever eller patienter, men man måste utgå från att arbetsgivarna kan hantera sådana frågor på egen hand, utan att det ska behöva stå i lagen. Det finns frågetecken inför en del religiöst förankrade friskolor – men alla är inte likadana och det avgörande måste vara att skolorna menar allvar med att följa den nationella läroplanen.
Många medlemmar känner olust över den kraftigt skärpta migrationspolitiken och över att L har hamnat på mellanhand i en fråga som en gång var en av dem som skilde ut partiet från andra. Så mycket viktigare då att lyfta fram att Liberalerna fortfarande slår vakt om rätten att söka asyl och om att humanitära hänsyn måste vara vägledande för beslut om familjeåterförening. Man får inte lämna fältet fritt för dem som vill stänga dörrarna ännu mer eftertryckligt än hittills.
Liberalerna ska vara ett parti för väljare som håller på internationalism, humanism, bildning och en öppen ekonomi. Det finns många nya och gamla ståndpunkter i olika sakfrågor som kan illustrera just detta – från Europapolitiken till förslagen om en psykiatrireform. Men helheten, viljan att vara en motvikt mot inskränkthet och rädsla för förändringar, måste uttryckas mycket mer beslutsamt.
UNT Ledare