Fem mammor. Fem mördade barn. Alexandra Pascalidous SVT-dokumentär ”Mammorna i våldets skugga” är hjärtskärande. Att förlora ett barn är det absolut värsta en förälder kan drabbas av. Att dessutom göra det på ett våldsamt sätt som är en följd av den gängkriminalitet som breder ut sig i samhället är nästan ännu värre.
Det handlar om unga människoliv som ryckts bort helt i onödan. Katastrofer som hade kunnat undvikas om någon gjort något i tid. Frågan är bara vad och vem.
Flera av mammorna berättar om ett liv som tidvis varit tufft. Om ensamhet, missbruk, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionshinder. Mamman till den 12-åriga flicka som mördades i Botkyrka en sommarnatt 2020 säger med eftertryck att hon försökt att nå ut men att det inte är någon som lyssnar. Ingen med makt att förändra hör de förtvivlade mammornas rop på hjälp. Det är naturligtvis oerhört illa.
Samtidigt ekar en tyst fråga genom hela dokumentärserien. Var är papporna? Varför tycks de alltid vara så frånvarande varje gång våldet som drabbar unga människor diskuteras? Det är mammor som intervjuas, mammor som demonstrerar, mammor som nattvandrar och mammor som skildras i dokumentärer av det här slaget. Mammor som pekas också ofta ut som polisens bästa allierade i det våldsförebyggande arbetet. Papporna är osynliga.
Deras frånvaro har påtalats förr. Efter ett inslag i SVT:s Agenda i somras skrev journalisten Vesna Precopic på DN Kultur att ” Nästa gång föräldrars syn på våldet och det egna ansvaret ska lyftas medialt hoppas jag få höra pappornas röster. Och finns det inga att göra inslag om, säger det en hel del.” (DN 30/8).
I samma tidning skriver Johan Croneman några månader senare när SVT sänt ytterligare ett program om gängen att ”Det fanns massor av närvarande mammor i Diamant Salihus reportage om skjutningarna i Järva, ”Våra barn dör” – inte en pappa så långt ögat nådde” (DN 26/10).
Kanske är det så att papporna inte finns där? Kanske är det så att papporna finns men inte bryr sig tillräckligt eftersom de anser att det är mödrarnas jobb att uppfostra barnen? Oavsett är det ett allvarligt problem att de goda manliga förebilderna tycks vara frånvarande i arbetet med att förhindra att unga människor sugs upp av kriminella gäng.
Enligt uppgift kommer Alexandra Pascalidou efter att hon nu ännu en gång skildrat mammorna vända blicken mot förortens fäder i en ny bok som kommer ut i höst. Frågan är om svaret på frågan om var fäderna är återfinns där? Det går inte längre att blunda för det faktum att papporna, männen, behövs i kampen mot gängvåldet. Mammorna kan inte förväntas utkämpa det här kriget själva.