Men när man talar om kriminella gäng så bör man också tala tydligt om vad det mera bestämt är som gör gängen och deras medlemmar farliga för allmänheten. Svaret är enkelt. Det är tillgången till vapen.
Och det gäller vare sig det är fråga om gäng av mera organiserat slag eller om lösa nätverk eller enskilda unga män på drift.
Här står vi inför ett problem. Justitieminister Morgan Johansson (S) lovade kort före nyår att se till att de svenska vapenlagarna skärps. Det är bara att välkomna. Och man behöver inte gå länge än till Danmark för att upptäcka att det där är betydligt mer riskabelt för kriminella personer att röra sig ute med ett vapen.
Men problemet handlar inte enbart om att förlänga strafftiden för brott mot vapenlagarna. Det är knappast svårt, för den som verkligen vill, att få tag i ett illegalt vapen i svenska storstäder i dag. Vapenlager som ”blev över” vid 1990-talets krig på Balkan har smugglats genom Europa och kan dyka upp i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala – liksom på mindre orter.
Att skaffa vapen den vägen förefaller rentav vara enklare än den ”klassiska” metoden att stjäla vapen genom inbrott i militära förråd.
Det är en trafik som bara kan hejdas genom samarbete över gränserna. Men luckorna i det samarbete som ändå finns är många.
Man har skiftande regler för märkning med serienummer och olika principer för hur i och för sig lagliga vapen ska förvaras när de inte används. Licensbestämmelser kan variera och det finns en handel över nätet med smådelar från avlagda vapen som ”beställaren” kan sätta ihop till fungerande vapen.
Det finns historiska förklaringar bakom variationen i vapenlagarna inom Europa. Men i en tid när terrorister kan attackera var som helst och terrorismen flyter samman med annan våldsbrottslighet så borde sådana skiftande traditioner väga lätt. Alla kan drabbas och alla har intresse av att begränsa den illegala vapenhandeln.
UNT Ledare