Kyrkovalet är avslutat för den här gången. Socialdemokraterna blev största parti, tätt följt av Posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) som bland annat gått till val på att S inte ska få finnas. Om Posk fick som de ville skulle det inte betyda att den interna demokratin avskaffades, som Anders Lindberg skrev på Aftonbladets ledarsida (10/9). Däremot skulle det sannolikt minska intresset för kyrkovalet. Årets valdeltagande blev normala 17,5 procent.
Grundproblemet, om det är ett problem, är att så få svenskar är kyrkliga. Eller kristna om man så vill. I världens mest sekulariserade land har miljoner fötts in i statskyrkan, men endast en liten skärva av de 5,8 miljoner som ännu finns kvar tror på förkunnelsen och går regelbundet på gudstjänster.
Med andra ord är det få av de röstberättigade som går i gång på valbudskap som att ”kyrkan ska vara till för alla” eller att ”verksamheten utgår ifrån evangeliet och det kristna kärleksbudskapet” (ett urval från debattartiklar av Posk). Det antas behövas någon speciell fråga som når utanför kyrkans väggar, som hbtq-frågan vigsel av samkönade par. Och partipolitik.
Köerna framför vallokalerna kan nog till ganska stor del förklaras med att framför allt yngre såg det som att de deltog i ett riksdagsval i miniatyr. En del gick dit för att stå upp ”mot främlingsfientlighet” och ”för människors lika värde”. En lite mindre andel gick dit för att sätta stopp för vad man anser är ”vänsterpropaganda” från Svenska kyrkan.
Det är lite oklart vad partierna har för budskap i kyrkovalet, om man undantar sådant som att kyrkan ska stå för jämställdhet, hållbarhet eller att teckna kollektivavtal. Det senare är viktigt för Anders Lindberg som påpekar att Svenska kyrkan är ”en av Sveriges största markägare och arbetsgivare för drygt 20 000 personer”. Må så vara, men så länge man följer lagen borde man likt Sveaskog och Volvo skonas från partipolitik.
Svenska kyrkan blir inte hela folkets kyrka, hur lite man än talar om Jesus och hur mycket man än talar om Greta Thunberg eller använder ordet ”hen” (senaste numret av tidningen Fokus). Den tiden är förbi. Inget samfund, ingen kyrka i världen skulle vilja ha miljoner oengagerade medlemmar, alternativt medlemmar som är engagerade i någonting helt annat.
”Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, utan en trosgemenskap”, säger Amanda Carlshamre, ordförande i Posk, som förordar direktval till de lokala församlingarna i fortsättningen. Då har partierna, eller nomineringsgrupperna som de försåtligt kallas, gjort sitt i Svenska kyrkan. Det vore faktiskt inte en dag för tidigt.