Syrien är äntligen fritt. Eller? Glädjen över att äntligen ha blivit av med över ett halvt sekels benhård diktatur, far och son al Assad, gick inte att ta miste på under helgen. ”Just nu är jag jätteglad och hoppas på en bättre framtid i Syrien”, sade Mohamad Khattab till UNT (8/12). Liksom så många andra flydde han från krigets Syrien 2011 till Sverige eller Tyskland där många tusen firade diktaturens fall under söndagen.
På en dryg vecka gick rebellgrupperna från att inta Aleppo, Homs och slutligen till huvudstaden Damaskus. När Ryssland, Iran och Hizbollah tittade åt ett annat håll passade man på och al Assad hade ingenting att sätta emot. Revolutionen tog också det internationella samfundet och alla experter på sängen. Vilka är dessa rebellgrupper och vad tänker de göra?
HTS (Hayat Tahrir al-Sham), tidigare Nusrafronten, bildat 2011 som en del av al-Qaida och med kopplingar till Islamiska staten (IS), finns i täten och hävdar att de har enat grupperna för att störta al Assad. De har också gradvis tvättat sin image, distanserat sig från terrorn och tänker verka för ett ”fritt” Syrien. Inga hämndaktioner eller fängslanden och statsapparaten ska bevaras intakt, heter det.
Historiskt finns många liknande organisationer som lovat fred och lugn för att bygga upp ett stöd hos befolkningen. Hamas 2005 är ett exempel. Närmare i tiden finns talibanerna i Afghanistan som sommaren 2021 offentligt lovade att främja mänskliga rättigheter, skydda kvinnors rättigheter, pressfrihet och amnesti för tjänstepersoner i regeringen.
Med frihet ska nog förstås frånvaro av slumpmässiga fängslanden och avrättningar, inte demokrati av västligt snitt. HTS vill säkert skapa ett fungerande land av Syrien. Men religionen och makten kommer först, där råder inget tvivel. Sedan är frågan vad man ska göra med resterna av de Assadtrogna, med alla andra grupper som anslutit sig och som kommer att ansluta sig, Samt med kurderna i de nordöstra delarna av landet.
Syrien befinner sig liksom tidigare i en omgivning där saker kan förändras från en dag till annan. Turkiet, Iran och saudierna sitter inte med armarna i kors och ser vilken sorts ny stat som tar form.
En profetia kommer från Mellanösternexperten Alexander Atarodi: ”Jag ser samma tendenser som i Libyen, en modell där landet har delats upp i olika entiteter”, säger han (Aftonbladet 8/12). En libysk framtid är kanske ingen anledning att fira, men det var det ingen som tänkte på under söndagens firande i Stockholm och Berlin. Fullt förståeligt. Plågoanden för två generationer syrier är faktiskt borta.