Vad ska man egentligen rösta på som liberal?

Riksdagspartiernas EU-program handlar mer om inrikespolitiskt poserande än synen på Europafrågor.

Centern och Liberalerna, här med Europaparlamentarikern Karin Karlsbro tappar bort sig i sina prioriteringar.

Centern och Liberalerna, här med Europaparlamentarikern Karin Karlsbro tappar bort sig i sina prioriteringar.

Foto: Samuel Steén/TT/Janerik Henriksson/TT

Ledare2024-05-11 07:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

”Mitt Europa bygger murar”, ”Gränser och frihet”, ”Välj sammanhållning, inte splittring” och ”Håll gränsen” är några av partibudskapen inför valet till Europaparlamentet om en månad. Mycket prat om gränser och kontroll, men betydligt mindre att hämta för den som letar efter det liberala alternativet i valet.

Inte ens Sveriges självutnämnda liberala parti lyckas presentera en liberal oneliner. ”Starkare Europa, Starkare Sverige” är i stället parollen man väljer att gå till val på.

Ett partis budskap är förstås mer än vad som står på valaffischerna, men även när L får chansen att utveckla vad man menar i en debattartikel i Dagens industri landar det i budskapet ”mer av allt”.

Artikeln, undertecknad av partiledare Johan Pehrson och de tre toppkandidaterna Karin Karlsbro, Anna Maria Corazza Bildt och Simona Mohamsson slår fast att ”Liberalerna går till val som det mest EU-positiva partiet” och att det bara är ”genom ett starkare samarbete i Europa som Sverige kan bli starkare”. Inget resonemang om vad som är EU:s kärna eller vad unionen inte bör göra. Däremot en lång lista över nya områden där EU bör agera.

Brysselbyråkratins ideliga pillande och skruvande med lagstiftning och regleringar i allsköns frågor är förstås ofta nödvändigt, men det är inte kärnuppgiften. Och fel utfört bidrar det dessutom till att minska stödet för Europatanken. Det nyligen införda direktivet som försvårar eldning av trädgårdsavfall är ett nästan övertydligt exempel på detta. Direktivet om dygnsvila likaså.

Men med ekonomiskt samarbete, fri rörlighet och fredstanken kommer man mycket långt. Det är både själva kärnan i det europeiska samarbetet och det som faktiskt skänker det legitimitet.

Centern bryter visserligen ner sitt ”Håll gränsen” i delvis liberal sakpolitik, men både C och L har tappat bort den liberala grundton som tidigare genomsyrat deras Europabudskap. Karin Karlsbro och Anna Maria Corazza Bildt borde till exempel prata mindre om ett starkt Europa och mer om att EU borde göra hälften så mycket, dubbelt så bra, som EP-kandidaten Anders Manell sa i valrörelsen 2009.

Och Centern borde prata mindre om att hålla gränsen – frågan är ju också om det klassiska Fälldincitatet verkligen kommer att locka väljarna till partiet – och mer om ett smalare men vassare EU, som man gjorde för tio år sedan. Moderaterna i sin tur tar visserligen upp regelkrångel och byråkrati, men faller i övrigt i samma ”EU ska göra allt möjligt”-fälla som de andra borgerliga partierna.

I sin iver om att vinna väljarnas förtroende verkar snygga oneliners och inrikespolitiska positioneringar vara viktigare än en ideologisk diskussion om vad man faktiskt vill med Europa. Det är synd, för hur ska man då som liberal veta vad man ska rösta på.