Vad har egentligen vattenbristen och det skruttiga avloppsnätet i Östhammar, upprepade ”tågkaos” och Sveriges, numera, utsatta elsystem gemensamt?
Samtliga är exempel på hur vi inte längre kan lita på sådant som vi alltid tagit för givet ska fungera. Någon enstaka försening orsakat av plötslig sjukdom eller ett ålderstiget lok som behöver servas är en sak, men i grund och botten har vi (tidigare) kunnat lita på att tågen går som de ska. Bokar man en julresa till 23 december så har man kunnat utgå ifrån att man också kommer fram i tid.
Detsamma gäller för vattnet och elen. Vi utgår ifrån att strömmen alltid finns i de två hålen i väggen och att dricksvattnet kommer när vi öppnar kranen. Men i Östhammar och många andra svenska kommuner krävs stora insatser för att säkra någonting som vi alla tar för givet ska fungera.
Och i fredags förklarade statsminister Ulf Kristersson på en presskonferens om elförsörjningen att ”läget är relativt akut”. Sverige måste spara på elen för att få ner de höga priserna och minska risken för tillfälliga bortkopplingar från elnätet. Helt plötsligt befinner vi oss i en situation där två hål i väggen kanske inte garanterar hushållet (överkomligt prissatt) el.
De tre exemplen visar också hur viktigt det är att politiken får vara tråkig – och att våra politiker vågar fokusera på gråa och trista, men ack så nödvändiga, frågor. Tyvärr har detta alltför länge varit en bristvara.
Kortsiktighet, populism och en ovilja att ta tag i jobbiga men nödvändiga frågor har präglat debatten under många år. Den senaste valrörelsen var inget undantag. Hellre än att på djupet angripa problemen med eftersatt infrastruktur och en svajig energiförsörjning, ägnade sig de båda regeringsalternativen åt slapp godhetspositionering och platt signalpolitik.
Men det finns en tidsgräns för hur länge man kan välja rolig och väljartillvänd politik framför tråkig och nödvändig. Än har inte gränsen passerats, men vi närmar oss. De återkommande tåghaverierna och fredagens pressträff om elförsörjningen är nog så tydliga tecken.
Våra folkvalda måste våga vara tråkiga från och med nu – och vi väljare måste vara beredda att svälja den beska medicinen. De kommer att krävas stor pragmatism och överenskommelser över blockgränserna om långsiktigt hållbara lösningar på våra stora samhällsproblem ska nås. Samtidigt måste vi väljare inse både att sådant som vi tar för givet inte bara finns där per automatik.
Det ska finnas vatten i kranen och tåg som går i tid. För det behövs inget systemsskifte, men väl ett tråkighetsskifte.