Uppsala ska bli en äldrevänlig kommun. Det slår äldrenämnden fast i ett styrdokument som antogs av kommunfullmäktige 2020. Många vackra ord trängs i inledningen av dokumentet: ”Äldrevänliga miljöer bemyndigar människor så att de kan fortsätta att leva ett oberoende liv i god hälsa, vara engagerade i sina samhällen och förbli socialt inkluderade och aktiva”, står det bland annat.
Att intentionerna är goda går inte att ta miste på. Samtidigt visar en kartläggning av tidningen Kommunalarbetaren att Uppsala lägger en långt mindre andel av budgeten på äldreomsorg än genomsnittskommunen. Att allt färre äldre är nöjda med den hjälp de får är därför inte särskilt förvånande. Ett annat skäl till att äldreomsorgen upplevs sämre är troligtvis också det ökade inslaget av digitala tjänster.
Datorer, kameror och robotar som ersätter personal har blivit allt vanligare i kommunernas äldreomsorg. Med entusiastiska försäkringar från it-ansvariga om att framtidens äldreomsorg är digital, har de styrande omfamnat den moderna tekniken. Inte minst har den nya lösningarna välkomnats eftersom de ses är ett utmärkt sätt att spara pengar.
Det är ju så mycket billigare att titta till Agda, 95, via en kamera än att skicka dit en undersköterska för att se till att läget är lugnt och Agda inte är orolig. Vad man inte tycks fundera över är hur Agda känner när alltmer av den mänskliga omsorgen ersätts av maskiner.
SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, släpper i dagarna en rapport om äldres livskvalitet i framtidens vård, skriven av forskarna Ulf Persson och Sara Olofsson vid Institutet för Hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE). Rapporten tar avstamp i de omstruktureringar som lett till kvarboendeprincip och en minskning av antalet platser på särskilt boende. Den tar också upp just införandet av välfärdsteknik.
En viktig slutsats är att det i dag saknas tillförlitliga och övergripande metoder för att ta reda på vad mottagarna av dagens och framtidens äldreomsorg egentligen anser bidra till ökad livskvalitet. Utan dessa kunskaper riskerar äldreomsorgen att utvecklas på ett sätt som minskar de äldres välbefinnande.
Kanske är det dags att Uppsala anstränger sig för att hitta en sådan. Vad är viktigast om man vill leva upp till det ambitiösa styrdokumentet? Är det oberoende? Eller är det att det att man som gammal och sjuk erbjuds en plats på äldreboende när man önskar det? Eller kanske att en riktig människa, någon man är trygg med, tittar till en på natten i stället för en kamera.