Kungar, presidenter och en och annan äldreomsorgschef. Sett till hela befolkningen utgör undantagen från vaccinturordningen ett närmast mikroskopiskt fåtal. I Sverige liksom i andra länder. Alla som börjat vaccinera sin befolkning har en snarlik, för att inte säga identisk, prioritering av grupperna. Man börjar med de allra äldsta som bor på boenden och har underliggande sjukdomar – en följd av WHO:s inflytande och den tydliga profilen i hur olika grupper drabbas av covid-19.
Det finns många goda skäl att hålla sig till turordningen, men det kan också finnas skäl att inte göra det. Kung Carl XVI Gustaf har fått sin spruta, liksom USA:s president Joe Biden. Besluten att de ska gå före i kön hänger ihop med symbolvärdet, att minska rädslan för vaccinet och öka viljan att vaccinera sig, vilket behövs.
Statsminister Stefan Löfven har inte fått sin spruta. Pfizers vd Albert Bouria meddelade i december, då de första doserna levererades, att han och företagets ledning inte skulle vaccinera sig förrän det var deras tur. I dessa fall handlar det i stället om att värna systemet, att alla är lika och att det är behovet som styr.
Så långt inga oklarheter. Men i det moraliska skymningslandet finns tusentals, kanske miljontals, personer som på något sätt kommer i kontakt med det åtråvärda vaccinet. En liten del av dessa kan då inte låta bli – tillfället gör tjuven. Världen svämmar över av berättelser om mutor och åtskilligt besvär för att komma åt vaccinet. Men oftast är det nog bara en spruta som ligger och skräpar och vips, så är man vaccinerad.
En vanlig förklaring på svenska äldreboenden har varit att doser blivit över, och att de inte ska gå till spillo. Det låter ansvarsfullt. Men likväl är det märkligt hur lätt det var att kalla in chefen, hans eller hennes respektive och deras tre barn. I stället för att ge de sista doserna till några anhöriga eller leverantörer som råkade befinna sig på boendet. Eller vaktmästaren, måltidspersonalen eller någon annan som åtminstone var i 60-årsåldern.
Hade vaccinleveranserna kommit som de skulle i januari och februari hade kösmitarna knappast blivit en fråga. Men bristen på vaccin i regionerna gör att kritiken mot fifflandet snabbt kan nå stormstyrka. Tålamodet tryter när 65-plussarna ska vänta till senare halvan av mars, samtidigt som andra redan försett sig med vaccin.
Om någon månad kommer tillgången på vaccin förhoppningsvis att göra varje dos mindre åtråvärd igen. Men fram tills dess är det uppenbart att tilldelningen måste styras benhårt. Det handlar som sagt om förtroendet för hela systemet.