”Nedmontera polisen”, föreslog två forskare vid Lunds universitet i Sydsvenskan förra veckan, och några dagar senare fick de utveckla sitt resonemang i Aftonbladet kultur. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig, justitieminister Morgan Johansson utsåg debattinlägget till ”årets mest verklighetsfrånvända” och den göteborgske polischefen Erik Nord dömde ut det som ”politisk aktivism, hjälpligt maskerad till vetenskap”.
Om man ska göra en så välvillig tolkning som möjligt av deras text, och det ska man ju nästan alltid göra, säger de ungefär: ”Det räcker inte att bara ha fler poliser och mer övervakning i utsatta områden och tro att det ska lösa problemen – istället handlar det om att skapa en bättre social situation för dem som bor där. Bättre skolor, fler jobb, möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter och förbättrad hälsa är också viktiga komponenter. Därför borde man satsa mer på det istället.”
De flesta kan nog hålla med om det, om det inte vore för det lilla ordet ”istället”. Det finns nämligen ingen motsättning med att å ena sidan arbeta förebyggande och långsiktigt i utsatta områden och att å andra sidan ha en polis som skyddar medborgarna och utreder brott. Båda delarna är viktiga och båda behövs. Det är meningslöst att bara dundra in med piketbilar och haffa den som för stunden håller på med djävulskap om man inte också försöker komma till bukt med orsaken till att de väljer att begå djävulskap, och det hjälper inte att bygga fritidsgårdar och bibliotek om ungdomar blir skjutna utanför dem (vilket tyvärr faktiskt sker).
Om det förebyggande arbetet, som de som vill nedmontera polisen efterfrågar, är tillräckligt bra och effektivt kommer brottsligheten att minska. Då blir det också rimligt att lägga mindre pengar på polisen, vi har trots allt inte poliser för att det är roligt utan för att det är nödvändigt. Men fram till dess är det bakvänt att skära i deras budget. Det kommer bara leda till att kriminella flyttar fram sina positioner ytterligare och att områden som redan idag är utsatta och otrygga blir än mer utsatta och otrygga.
I den kriminalpolitiska debatten låter det ofta som att man måste välja mellan två linjer och att dessa är att antagligen försöka krama ihjäl de kriminella gängen samtidigt som det serveras saft och bullar eller att rulla in stridsvagnar i Gottsunda och utrusta polisen med längre och hårdare batonger. Det är kontraproduktivt. Vad som behövs är en linje av sans och balans med både fler hjälplärare och fler poliser, där brottsligheten och orsaken till att människor väljer brottslighet bekämpas på samma gång.