Socialdemokraternas senaste partiledarbyten, 2011 och 2012, föregicks av baktaleri, ultimatum och sms-trafik till pressen från slutna möten i partiets verkställande utskott (VU). Stundtals underhållande för utomstående, men med stora skador för partiet som följd. Stefan Löfven ser helst att hösten 2021 blir kopia av våren 1996 – att finansministern som gått bredvid säger nej, nej, nej och slutligen ja.
Den nya partiledaren behöver inte tänka så mycket på statsbudgeten, statsministeromröstningen eller eventuella nya misstroenden. Alla tänkbara sätt att fälla regeringen har redan prövats. Mandatfördelningen ser ut som den gör och S skulle kunna ha en huggkubbe till partiledare och ändå överleva ytterligare tio månader i regeringsställning. En huggkubbe med en lapp som varnar för SD-inflytande, för säkerhets skull.
Nej, det är den andra söndagen i september 2022 och valrörelsen dessförinnan som är fokus för Löfvens efterträdare. Redan efter kongressen i november börjar det strategiska arbetet. Hur ska Socialdemokraterna kunna förhindra fortsatt läckage av röster till framför allt SD och V? Ska man distansera sig tydligare från Centern? Har äktenskapet med Miljöpartiet nått vägs ände?
Magdalena Andersson (eller till äventyrs någon annan) kommer att stå där på kongressen med ett fång rosor och ta emot applåderna från tidigare S-ledare på första raden (om det inte blir ett digitalt möte). Hon kommer att känna historiens vingslag, titta upp mot årets temaord ”Vi bygger landet” och känna att ”ja, det har vi i alla fall gjort en hel del de senaste 100 åren”.
Men nu riskerar S att gå till val på högerpartiernas politik för migration och trygghet, en liberal skatte- och näringspolitik samt miljöpolitiken från MP. Och till råga på allt på Vänsterns välfärdspolitik. ”V skulle potentiellt mycket väl kunna bli ett större parti än S”, sade statsvetaren Jonas Hinnfors efter den senaste opinionsmätningen (SvD/Sifo 20/8).
Jonas Sjöstedt (V) har under några års tid mjukat upp locket på syltburken som Nooshi Dadgostar nu håller på att öppna, med frågor som privatiseringar, vinster i välfärden, hyrorna och las, samtidigt som S varit upptagna med att göra upp i mitten. En slutsats för S-kongressen är rimligen att det inte är en ny förhandlare och samarbetspolitiker som bör efterträda Löfven, snarare en visionär.
Knäckfrågan är som alltid vilka visioner man ska ha och vilken politik man vill föra efter valet. Stridsropet ”gå till vänster” har ekat sedan söndagens besked från Löfven. Om det vore så lätt, tänker den förra finansministern och tittar avundsjukt ned mot den första raden.