Efter tre år med en amerikansk president brukar det gå att se ett mönster i utrikespolitiken. George W Bushs (2001-2009) presidentskap präglades förstås av 11 september-attackerna, men även i övrigt av en roll som världspolis: slå till först, oberoende av internationellt stöd. Efterträdaren Barack Obama stod snarare för motsatsen (dela på ansvar och kostnader), medan företrädaren Bill Clinton (1993-2001) stod för en blandning av sina efterföljares utrikespolitik.
Det är osäkert om ”Trumpdoktrinen” kommer att ge några träffar på sökmotorerna i framtiden. Ett försök att karaktärisera Donald Trumps utrikespolitik i dag skulle vara av typen ”kör ned handen i myrstacken och se vad som händer”. Osäkerhet, okunnighet och en oenig administration är andra karaktärsdrag som präglar politiken.
Mordet på den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani i Irak i fredags faller på sätt och vis under samma strategiska paraply som tillbakadragandet från Syrien i höstas. Kurderna hade stridit mot IS, och det hade också Soleimani. Dessutom ägde mordet rum i Irak, en stat som redan håller på att falla samman. Förra gången detta hände, i spåren av kriget 2003, blev just IS en av följderna. Hade Trump tänkt igenom alla tänkbara scenarier när han gav ordern? Det är en retorisk fråga.
Gårdagens Trumputspel om att attackera iranska kulturmonument faller inom samma ram som hans frågor om att frige rapartisten Asap Rocky eller att köpa Grönland. Han skjuter från höften för att verka hotfull och/eller handlingskraftig, varpå andra får minimera skadorna. Försvarsminister Mark Esper meddelade också senare att USA tänker följa internationell humanitär rätt och inte begå några krigsförbrytelser (Genevekonventionen om skydd mot kyrkor och kulturmonument).
Inrikespolitiskt är Trump betydligt smartare och om några veckor drar valrörelsen i gång. I november tänker han bli omvald för fyra år till och vad är då ”bättre” än att attackera landets fiende nummer ett sedan 40 år? Nu brinner stjärnbaneret åter på tv-bilderna från Teheran. Vilka lyssnar då på demokratiska kandidater som vill backa och förhandla? En hel del, säkert. Men analysen om att kärnväljarna, och tillräckligt många andra, tycker att han gör rätt som slår till mot just Iran behöver inte vara fel.
Det råder en explosiv situation i Mellanöstern efter attacken. Medan alla väntar på hämnden vässar gamla fiender vapnen, allt som vanligt marinerat av olja och kärnenergiprogram. Världen har blivit en farligare plats de senaste tre åren, så mycket står helt klart.