Det finns anledning att ifrågasätta kriminalvårdens prognos för antalet fängelseplatser 2033, då man tror att 35 000 kommer att sitta inlåsta jämfört med drygt 6 000 i dag (DN 5/2). Osäkerheten gäller dels brottslighetens utveckling, dels att siffran, enligt generaldirektören Martin Holmgren, ”skulle kunna bli en effekt av alla reformer i Tidöavtalet sammantaget”.
Men även om ökningen av fångar bara blir en bråkdel av prognosen lär regeringen få grava problem med det andra ledet i ordet ”kriminalvård”. Fysisk platsbrist och personalbrist gör redan trängseln stor på anstalterna. Ökad friktion mellan intagna leder till en mer orolig miljö och större risk för att gängkonflikterna på gatan flyttar in på fängelserna. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) verkar dock inte oroa sig. ”Det här är den avsedda effekten”, säger han om antalet fångar.
Delvis har han anledning att vara nöjd. Hans regering har gått till val på att bekämpa gängkriminaliteten, fått väljarnas förtroende och satt i gång med reformerna. Hela syftet är få bort grova brottslingar från gatan. Alltså har polisen fått nya verktyg och hela rättssystemet ökade resurser. Unga grovt kriminella kommer i lägre utsträckning att omhändertas av socialen och återvända till hemmiljön. Med utredningen av ungdomsfängelser kommer dessa inte heller att placeras på hem som de riskerar att avvika ifrån.
Problemet är att detta sker förgäves om (1) nyrekryteringen till gängen fortsätter och/eller (2) de dömda brottslingarna kommer ut som ännu mer förhärdade kriminella. I den bästa av världar kommer unga killar ut från ungdomsfängelser i slutet av 2020-talet med godkända skolbetyg och får en ny chans. Det vore kanske en något naiv förhoppning?
Den som generellt är emot hårdare straff behöver sällan ta brottsoffrens perspektiv. De behöver inte svara på vilken av åtgärderna polisen och rättsväsendet kan vara utan, vilka brott som inte skulle ha förhindrats. Det räcker med att säga att straff och fängelse inte hjälper någon, någon av brottslingarna alltså, och där har de onekligen ett visst stöd i forskningen.
”Vi går mot förvaring … vi är på väg att bli som USA”, säger Christer Hallqvist, ordförande i Seko Kriminalvård. Om den grova brottsligheten inte minskar kraftigt är det fullt möjligt att han får rätt. Då har också regeringen misslyckats.
Men om åtgärderna har effekt, om dessutom det förebyggande arbetet kan förhindra nyrekrytering, då finns alla chanser att prognosen för 2033 är alldeles fel. Då finns också chansen att bedriva en god kriminalvård. Det måste vara det som Strömmer menar med ”den avsedda effekten”.