2016 slöts energiöverenskommelsen mellan regeringen, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Bland annat enades partierna om målet att Sveriges elproduktion ska vara 100 procent förnyelsebar år 2040.
I maj 2017 gav miljöminister Karolina Skog (MP) Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur ett stopp för all uranbrytning i landet kan genomföras. Förslaget kritiseras nu hårt av flera remissinstanser, däribland Sveriges geologiska undersökningar, SGU, som pekar på att förslaget riskerar att underminera Sveriges position som prospekterings- och gruvnation. Det är värt att notera att det i dag inte bryts någon uran i Sverige. All uran som används i svenska kärnkraftverk importeras, huvudsakligen från Australien, Ryssland och Kanada. I Sverige finns dock 80 procent av EU:s urantillgångar.
Någon stor inverkan på arbetstillfällen finns rimligen inte men givet säkerhetsläget är det värt att utreda bland annat vilka tänkbara effekter förslaget kan ha för svensk och europeisk beredskap. Vad händer med energiförsörjningen om vi inte längre kan importera uran? Grundläggande frågor som denna bör ha utretts innan regeringen började fundera på hur förslaget ska genomföras.
Det är också talande att det var Naturvårdsverket som fick i uppgift att utreda frågan och inte SGU. Det är den senare myndigheten, under vilken beslutsorganet Bergsstaten sorterar, som har hand om gruvverksamhet. Detta påpekas av Christan Ekberg, professor i kärnkemi vid Chalmers tekniska högskola (TT 5/1). Ekberg fortsätter med att poängtera att Sverige redan har en av världens hårdaste gruvlagstiftningar och att det saknas skäl att skärpa den ytterligare. ”Det här är mer en politisk markering än något som är relevant för miljön.”
Naturvårdsverket har blivit känd som en aktivistisk myndighet, även om detta har minskat något sedan Maria Ågren slutade som generaldirektör 2015. Möjligen kan man förstå att Miljöpartiet föredrar en myndighet som gärna drar åt samma håll, men i processen urholkas grunden för det självständiga myndighetsväsendet.
Den svenska förvaltningstraditionen vilar på idén om självständiga myndigheter och oväldiga tjänstemän. När regeringen ägnar sig åt myndighetsshopping visar man dels att det inte finns något intresse av en oberoende och professionell ärendehantering samt att myndigheterna ska inrätta sig i det politiska ledet.
Ingenting i denna process har gått rätt till. Det enda rätta är att göra om och göra rätt. Att utreda förslaget i vederbörlig ordning vore en bra början och att inte korrumpera myndighetsväsendet en god fortsättning.