Det är mindre än tre år till nästa val. Regeringen har varit i gång i ett år, tillsatt utredningar, skickat lagförslag på remiss och så vidare. Ulf Kristersson (M) har fått ett mandat att styra med stöd av SD (176-173). Det kan man tycka vad man vill om (och det gör man), men regeringen kommer att försöka hinna genomföra så mycket som möjligt, att sätta sina avtryck på Sverige och sedan prövas i fria och allmänna val, så som det ska vara.
Skillnaden är stor mot de senaste mandatperioderna (2014-2022) utan majoritetsunderlag, där regerandet ständigt avbröts av brutna avtal, nya majoriteter och misstroendevotum.
I stället är det Uppsala kommun som står för den politiska turbulensen. Ett drygt år in i fyraårsperioden vet man fortfarande inte riktigt hur Uppsala ska styras och snart riktas fokus mot en folkomröstning med, minst sagt, inbyggda frågetecken.
Kommunpolitiken handlar i hög grad om service till medborgarna, skola, vård, omsorg, stadsbyggnad med mera. Därför ser man också en rad olika upplägg för att bilda majoritet i de 290 kommunerna, med partier från alla håll och kanter. Ideologin finns där förstås, men inte lika centralt som på riksplanet. Välfärden måste fungera.
I Uppsala var dock låsningen total förra hösten. Lösningen, ett rödgrönt styre med stöd av spårvagnsfientliga Utvecklingspartiet Demokraterna (UP), har kallats allt från kreativ till helt enkelt fusk. Häromdagen kom förvaltningsrättens dom mot den del som handlat om den utökade kommunstyrelsen (till 19 ledamöter) som skulle säkra majoritetens utnämningsmakt (UNT 31/10). Det ”strider mot kommunallagen”, skriver domstolen. Fusk, alltså.
Kommunledningen kommer sannolikt inte att överklaga domen. Vad som händer nu vet ingen, mer än att det går åt mer energi för att styra Uppsala, att hitta nya lösningar och besvara frågor från en frustrerad opposition. Och att det snart nog är dags för ännu en valrörelse i kommunen.
Folkomröstningen i juni är inte olaglig, bara onödig och i förlängningen skadlig. Uppsalas röstberättigade ska få ta ställning till om det är rätt att ”lätta på bebyggelsen” i staden och i stället bygga mer ”längs tågspåren”. Ja eller nej?
Frågan drar ett löjets skimmer (UNT Ledare 20/9) över den högtidlighet som är valdagen, den 9 juni då man också ska välja ledamöter till Europaparlamentet. Men den verkliga skadan drabbar den lokala demokratin. Varför rösta i kommunvalet om det sedan görs upp om politiken bakom lyckta dörrar, om allt man lovat och sagt sig stå för kan böjas till oigenkännlighet för att passa in med maktambitionerna? Det är mindre än tre år till nästa val.