Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och fört in kultur i undervisningsmiljön. Han är en tongivande röst för kulturens viktiga roll i samhället.
Uppsalas stadsteater, Uppsalas konstmuseum och Bror Hjorths hus är kulturinstitutioner i stan som finansieras helt av skattemedel. Det är ofta det som är normen när det kommer till kultur – att det är offentliga medel som finansierar den. Samtidigt strävar vi efter att ha en kultur som är fri. Men det är tveksamt om de två går att förena – en fri kultur med politiken som finansiär.
De nationella kulturpolitiska målen lyder: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. Den ”obundna kraften” i fråga ger uttryck för att man vill följa principen om en armlängds avstånd. Det vill säga att politiken fint ska finansiera kultur, utan att påverka dess innehåll.
Men det är svårt. I en politikers natur ligger en vilja att påverka samhället till det man själv tycker är bäst. Det är det som gjorde att Roger Hedlund (SD) som nyvald ordförande för Länsmuseet i Gävleborg sa att han skulle tvätta bort ”sossestyret” från kulturen. Eller att Alice Bah Kuhnke (MP) i sin roll som kulturminister ville villkora kulturstöd till att kulturen skulle integrera ett klimat- och jämställdhetsperspektiv. I en rapport från Myndighet för kulturanalys angav närmare hälften av de tillfrågade kulturskaparna att de anpassat sitt innehåll för att få offentligt stöd. Hur mycket ”obunden kraft” är det?
Rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, talade om detta i sitt sommarprat (16/7). Han tog upp att det måste arbetas upp en norm för att kulturen inte bara ska försörjas av det offentliga. Dels för att politiker ofta prioriterar bort kultur i budgeten, dels för att kulturen blir ofri av det.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) vill se över mer privat finansiering av kulturen.
Och visst är det så. Man biter ju inte den hand som föder en. Men det skulle kunna ändras om näringslivet, med dess många och rika aktörer, tog ett större ansvar.
Det är därför glädjande att kulturminister Parisa Liljestrand (M) vill se över upplägget. I en debattartikel (4/7) skrev hon om att Myndigheten för kulturanalys nu ska utreda hur privat finansiering kan bli vanligare inom kulturen.
Uppsalas stadsteater, Uppsalas konstmuseum och Bror Hjorths hus gör ett bra jobb. Och lyckligtvis har Uppsalas politiker, hittills, kunnat hålla en armlängds avstånd från dem. Men det betyder inte att de alltid kommer att göra det. Ett bättre upplägg vore att Uppsalas många företag känner – och förväntas ta – ett ansvar. Genom det hade vi sluppit politiska pekpinnar och också kunnat skapa ett mer dualistiskt upplägg där kulturen är fri. En obunden kraft.