Gästprofessorn vid Uppsala universitet, Lars Trägårdh, utredaren som har i uppgift att ta fram den statliga kanonen röt ifrån rejält i en intervju i DN (21/10). Anledningen var att han fått hård kritik av representanter från olika nationella minoriteter.
Kritiken handlar i korta drag om att de inte inkluderas i Trägårdhs arbete med den nya kanonen och att döma av kommentarer han fällt är den kritiken mycket berättigad. Han blev tvingad att ha ett möte med dem om utredningsdirektiven, någonting han hade hoppat över ifall han själv fått välja.
Både Annette Kohkonien från Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset och Helen Kantokoski Kviby vid Sverigefinländarnas arkiv menar att Trägårdhs arbete bryter mot lagen. De menar att hans agerande fråntar de nationella minoriteterna möjlighet att ha inflytande i frågor som berör dem, någonting de har en lagstadgad rätt till.
Det är lite tragikomiskt att en kanon vars påstådda syfte är att skapa enighet och samhörighet hittills bara har lett till ökad polarisering och splittring. Den har både öppnat nya sår och fått flera hundra år gamla surdegar att bubbla upp på nytt.
Att skapa en kulturkanon är ett arbete som av sin natur bygger på exkludering. Det handlar om att skala av så många kulturuttryck som möjligt och anlända till en strikt, och per definition påtvingande, bild av vad svensk kultur är. Och viktigare i detta fall, vad den bör vara.
Regeringens vilja att definiera och hårt avgränsa vilka verk som staten ska anse utgör svensk kultur avslöjar mycket om hur de ser på kulturen. Tanken är att det ska hjälpa människor att tillgodogöra sig klassiska verk. Men i praktiken blir det ett verktyg för att exkludera människor. Det synsättet utgör ett hot mot den fria kulturen.
Att förhålla sig till våra nationella minoriteter på det här sättet i arbetet med att definiera svensk kultur är kolonialt, men det är inte det största problemet. Det största problemet är att en gubbe har fått i uppdrag att enväldigt definiera svensk kultur till att börja med.
Att man på egen kammare sitter och har åsikter om vad som är bra och dålig kultur kan vara rätt sunt. Det är så kulturdebatten kommer framåt och det är så vi utvecklas. Att poängtera att Sverige är kulturellt underutvecklat på många sätt kan vara rimligt. Vi lider av att det konsumeras för mycket Läckberg och för lite Strindberg, men det ska staten inte lägga sig i.
Det är inte bara principiellt fel att staten ska påtvinga hela befolkningen en anorektisk definition av sin egen kultur, det är också rent praktiskt nästan omöjligt. Det spelar ingen roll hur många experter man inkluderar i arbetet, viktiga verk kommer att missas. Dessutom är risken överhängande att en kanon, precis som i Danmark, blir inaktuell och irrelevant redan innan den publiceras.
Hela idén med en kulturkanon borde skrotas, och Lars Trägårdh borde få hitta ett annat jobb. Han är säkert kompetent nog att göra någonting av faktiskt värde, i stället för att hjälpa till i avsmalnandet av kulturen.