Det framstår som osannolikt att Uppsala kommer att trafikeras av spårvagnar innan 2020-talet tagit slut. Osannolikt i en ren matematisk mening, eftersom så många händelser måste utfalla på det ena av minst två sätt om planerna ska gå i lås. En eller två klave i en slantsingling kan förstås inträffa, men fem eller sex i rad är mycket osannolikt (en chans på 32 eller 64 för att vara exakt).
I december fattades det formella beslutet av kommunfullmäktige om att bygga spårväg. Uppmärksamheten var låg eftersom det kom i samband med planen för det gigantiska bostadsområdet Sydöstra staden. Men det var nödvändigt för att komma i gång med miljöprövningarna, särskilt gällande bron över Fyrisån i det känsliga området vid Ultuna.
Som UNT:s granskning (2-3/5) visar råder ingen som helst politisk enighet kring spårvägen. Det finns egentligen inte ens en majoritet om decemberbeslutet, då Liberalerna villkorat stödet med att spårvägen stöd av sex partier, det vill säga även endera M, C, KD eller SD. Inte heller finns ett trovärdigt alternativ då systemet med snabbussar, BRT, numera bara stöds av C och SD.
Regionen förordar i dagsläget inget av trafikslagen. Detta gäller också staten som med fyrspårsavtalet bara slår fast att det ska vara en ”kapacitetsstark kollektivtrafik”. Däremot är kravet för statligt stöd för den andra (och dyraste) delen av spårvägen, linjerna in mot centrala Uppsala, att systemet ska vara färdigbyggt 2029. Regeringen har varken gett slutligen klartecken till fyrspåret och stationen i Bergsbrunna eller till stödet för spårvägen in till stan.
Det är alltså många bitar som måste falla på plats, och det är bråttom. De färska erfarenheterna från bland annat Eriksberg och Ulleråker visar att ingenting är klart förrän den sista juridiska instansen sagt sitt. Det kommer att ta tid. Och det är långt ifrån säkert att bron vid Ultuna blir det stora hindret, även om det är den bästa gissningen just nu på grund av den känsliga naturen och grundvattentillgången.
För Uppsalaborna kommer samtliga tre valsedlar i september att spela roll för den framtida trafiksituationen och framkomligheten i staden. Problemet är att man inte riktigt vet vad valresultaten kommer att betyda. Partierna har inte gjort sitt jobb, varken var för sig eller tillsammans.
Det alla verkligen vill ha är en säker möjlighet att i framtiden ta sig till jobbet, affären eller fritidsaktiviteterna och det har inte levererats. I stället har man fått låsningar på vissa håll och tvekan hos andra. Långbänkar är ingenting ovanligt för luttrade Uppsalabor som tänker: Buss eller spårvagn? Krona eller klave?