”Fler människor som kan och vill arbeta ska också ha möjligheter att försörja sig genom eget arbete”. Så inledde Fredrik Reinfeldt (M) sin regeringsförklaring 2006, angående den nytillträdda alliansregeringens uppgifter. Göran Perssons jobbmisslyckande och den nya arbetslinjen hade banat väg för maktskiftet.
Hettan i de politiska jobbdebatterna har avtagit sedan dess, minst sagt. Kritik mot verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder som plusjobb eller ”slutstationen” Fas 3 lyser med sin frånvaro, liksom påpekandet att det behövs enkla jobb och sänkta trösklar. Förhärskande är i stället en tyst acceptans av en tudelad arbetsmarknad, där en allt större grupp står allt längre från jobb samtidigt som arbetskraftsbristen ökar i många branscher.
På sidan 58 (av 60) i Tidöavtalet återfinns de pliktskyldiga formuleringarna om jobbmarknaden. Först problemet, rekordhög långtidsarbetslöshet och arbetskraftsbrist, och sedan lösningarna: bättre matchning, mota kompetensbristen, billigare att anställa, tydligare krav på arbetslösa, passiviteten ska brytas, förenklad flora av insatser.
Innehållet är sådant som prövats förut och som bara fått utanförskapet att växa sig större. Ett maktskifte brukar betyda ett namnbyte på slutstation för långtidsarbetslösa, som i första hand är utrikesfödda och unga som inte gått färdigt gymnasiet. Men något nytt hopp finns inte i sikte, inte heller för arbetsgivarna som får söka vårdpersonal och it-specialister någon annanstans.
Ulf Kristerssons utmaningar skiljer sig inte från Reinfeldts. Den nya regeringens vilja att bekämpa den grova kriminaliteten hänger intimt samman med utanförskapet. Visst behövs det både förebyggande insatser i skola och socialtjänst och repressiva åtgärder i den andra ändan, mot skjutningar och grov kriminalitet. Men mycket kan sparas in i hela kedjan om barn som växer upp i ett område får se sina föräldrar gå till jobbet, ett faktum som alla känner till.
Liberalerna får nu arbetsmarknadsdepartementet med partiledaren Johan Pehrson som chef. I Tidöavtalet finns faktiskt en formulering som är ny: ”Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna för långtidsarbetslösa bör utredas”. Frågan har drivits av Mohamad Hassan (L), kommunalråd i Uppsala den gångna mandatperioden, men utan gehör från S-regeringen.
Ett samlat ansvar för långvarigt utanförskap vore att föredra, när försörjningsstöd och andra åtgärder kommer från ett knippe olika myndigheter. Det är verkligen en liberal uppgift i regeringen, att sätta fokus på den här gruppen, åter väcka hopp om arbete och egen försörjning och samtidigt lösa en rad andra samhällsproblem. Namnet, vad åtgärden kallas, är irrelevant.