För att motverka smittspridning gäller från och med i dag och två veckor framåt särskilda lokala råd för Uppsala län. Det var budskapet från Folkhälsomyndighetens pressträff tisdagen 20 oktober. Akademiska har på bara några veckor gått från 4 till 33 inlagda covidpatienter.
Alla som vistas i länet uppmanas nu att inte resa med kollektivtrafik och att undvika fysisk kontakt annat än med personer man bor med. Alla arbetsgivare uppmanas att vidta åtgärder för att anställda ska kunna följa de allmänna råden.
Utvecklingen visar hur sommarens coronalugn var lika bräckligt som bedrägligt. Efter toppen i april, klingade både smittspridning och dödsfall av. Med varmare väder blev det lättare både att följa restriktionerna och att tillbringa mer tid utomhus.
Tyvärr har smittspridningen ökat kraftigt under hösten. Och om läget redan nu är så allvarligt i Uppsala igen, vad ska då inte kunna hända när senhöstens och den annalkande vinterns kyla tvingar oss inomhus igen?
När sommarsemestern var över var det som om många av oss hade glömt bort Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Restaurangbesöken och utekvällarna blev fler, kollektivtrafiksresorna likaså. Och många arbetsgivare tyckte sig veta bättre än generaldirektör Carlsson och Tegnell på FHM, när de plötsligt beordrade sina distansarbetare tillbaka till kontoret. Det är dags att lägga av med de här hobbyepidemiologiska experimenten nu.
Alternativet förskräcker: en återgång till läget i april där vi återigen kämpar med att platta till kurvan.
De lokala råden för Uppsala löper till att börja med två veckor. Låt oss hoppas att de varken måste förlängas eller förstärkas. Och att detsamma gäller Sverige som helhet. Nya, hårdare restriktioner skulle vara ett stort misslyckande. Men inte bara för att den slår så hårt mot ekonomin. De kraftiga inskränkningar i mötesfrihet, rörelsefrihet och näringsfrihet som nu genomförs i en andra omgång runt om i världen har ett gott syfte, men får konsekvenser. De är på många sätt ett större hot mot vår liberala och demokratiska samhällsmodell än vad en tillfällig ekonomisk nedgång är.
Det är en sak att sätta medborgarnas fri- och rättigheter på undantag i några veckor, kanske några månader, men vad händer om pandemin består? Ska vi rätta in oss i ett permanent undantagstillstånd då?
Uppsala och Sverige är inte där. Än. Anders Tegnell har en poäng när han menar att alla åtgärder måste vara långsiktigt hållbara. Vi avgör själva om smittspridningen kan bekämpas utan att det sker på bekostnad av vårt välstånd och öppna samhälle.