I Uppsala kommun bor 6 000 fattiga, rapporterar Radio Uppland (17/10). ”Fler och fler kommer till oss för att hämta matkassar och de blir alltmer desperata”, säger Johanna Rudmark Hagström på Uppsala Stadsmission. I Fattigdomsrapporten 2024 pekar Stadsmissionen bland annat på att det blivit allt svårare att få försörjningsstöd, det som tidigare hette socialbidrag.
Fattigdom kan mätas på olika sätt, absolut eller relativt. Den absoluta fattigdomen innebär att man inte har råd med ett visst antal nödvändiga utgifter. Där har Sverige en av de lägsta nivåerna i EU, med 2,3 procent fattiga mot genomsnittet 6,7 procent (Eurostat 2022). Den relativa fattigdomen, jämfört med medianinkomsten, används betydligt ofta, med tillägget att ”klyftorna ökar”.
Det är bara det att den relativa fattigdomen nu minskar i Sverige. Förklaringen är att inflation och räntepolitik drabbat de med högre inkomster mer. Socialbidragsnormen har ökat med 8-9 procent de senaste två åren. Inkomsterna är tillbaka på 2019 års nivå, vilket man inte kan säga om många grupper i landet.
Det betyder förstås inte att livet blivit lättare för tusentals utsatta Uppsalabor. Att leva på existensminimum är fruktansvärt påfrestande, särskilt om man har barn att försörja. Men Stadsmissionens förslag till lösningar, att göra bidraget mer flexibelt och kompensera för flera kostnader, skulle inte fungera.
Det politiska målet, i Uppsala liksom på andra håll, är att färre ska vara beroende av bidrag för sin försörjning. För ett år sedan antog Uppsala kommun en handlingsplan om att andelen vuxna som får ekonomiskt bistånd ska vara högst en procent i slutet av 2026. Det betyder att ungefär 1 000 personer ska gå från bistånd till egen försörjning genom jobb eller studier. Enligt uppföljningarna följs också planen hittills.
Men vad händer om Arbetsförmedlingen, en myndighet under omstöpning med knappa resurser, inte gör sitt jobb? Eller om Försäkringskassan har synpunkter? Det finns sällan en anledning till att det går snett i livet, utan det kan vara en kombination av arbetslöshet, psykisk och fysisk ohälsa eller missbruk. Risken för att hamna mellan olika stolar är uppenbar och Stadsmissionen har säkert rätt när de talar om ökad desperation och att de måste hjälpa fler med myndighetskontakter.
Svenskar är inte fattiga och man med fördel sluta att använda de trubbiga begreppen (gäller betydligt fler organisationer och stundom också politiska partier). Men alla nås inte av det stöd de behöver när de behöver det. Välfärden behöver tätas och samordnas bättre, snarare än att bara utökas.