Det finns en oerhörd styrka i att vara principfast, att våga stå upp för det man anser är rätt, oavsett hur opinionens vindar blåser. En bristvara i samtida svensk politik.
Men där finns också en inbyggd svaghet i det starkt principfasta, att vara så fast i sina idéer att man inte förmår överge dem när verkligen ger andra svar än man hoppats på.
Vådan av ideologisk låsning är tydlig när den marknadsliberala tankesmedjan Timbro presenterar en rapport om hur den högre utbildningen i landet ska kunna stärkas. Rapportens titel avslöjar att man redan från början har bestämt sig: ”Kostnaden för kunskap: Rapport om studieavgifter i högskolan”.
I den debattartikel i Expressen där rapporten presenteras, tecknar annars författarna en adekvat bild av högskole- och universitetsundervisningens problem. Kvantitet har främjats framför kvalitet. Sedan 1990-talet har antalet studenter fördubblats, samtidigt som anslagshöjningarna per student har släpat efter. Och resultatet har blivit därefter: färre undervisningstillfällen, mindre lärarledd tid, högt intag och låga krav för att passera kurserna.
Det är varken sjyst mot dagens studenter eller långsiktigt lönsamt att behandla den högre utbildningen så styvmoderligt. Om nu, givet rapportförfattarnas analys, huvudorsaken till situationen är de låga anslagen per student, borde lösningen vara given: Höj anslagen, prioritera annorlunda i statsbudgeten. Men Timbro kommer till en annan slutsats, för på den marknadsliberala tankesmedjan är man principfast: Inför studieavgifter.
Självklart skulle även studieavgifter stärka universitetens ekonomi och det skulle göra lärosätena mer angelägna om att hålla en hög kvalitet. Men andelen studenter från studieovana och socioekonomiskt svaga hem är redan i dag lägre i Sverige än OECD-snittet. Att införa studieavgifter skulle innebära ytterligare en tröskel att passera för dem från studieovana hem.
Det är långt ifrån säkert att detta nya monetära hinder, adderat till de redan existerande kulturella, skulle kunna trollas bort med möjligheten till utökade CSN-lån. Redan i dag fungerar lånen, att det kostar, som en mental spärr när högre studier övervägs. Ännu större lånebelopp gör knappast steget lättare. Dessutom är det just lån, som förr eller senare ska betalas av. Med en större månatlig avbetalning, blir också utbildningspremien lägre.
Nej, den svenska högskolan har problem, både med underfinansiering och social snedrekrytering. Det är uppenbart att detta måste rättas till – bara inte med studieavgifter.