Brott för att komma över pengar styrs främst av två saker: tillgänglighet och utdelning. När det fanns gott om kontanter i hem, butikskassor och plånböcker gjorde brottslingen vad som krävdes för att komma över dem där. Detsamma gäller numera på nätet. Besväret, risken att åka fast och den möjliga utdelningen är och förblir ekvationens variabler.

Ett brott som ökat kraftigt under 2010-talet, utöver nätbedrägerier, är rån mot unga. Under januari-september i år anmäldes 1 795 rån mot personer under 18 år i Sverige, enligt preliminära siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Under samma tidsperiod 2015 gjordes 771 anmälningar.

Polisens beskrivning av det typiska ungdomsrånet är att två eller flera omringar en jämnårig och avtvingar offret telefonen eller märkesjackan. Fysiskt våld är ovanligt men förnedrande inslag kan förekomma, som att offret tvingas klä av sig eller kyssa gärningsmännens skor.

Hotet kan till en del vara underliggande, men eftersom brottet följer en välkänd mall upplevs hela situationen ändå som mycket hotfull. Så kallad ”bötning” är ett närliggande brott som påminner om utpressning eller indrivningsverksamhet. Offret ska betala för att inte råka ut för obehag, till exempel en bildpublicering på nätet.

Man kan anta att det är ganska få som vågar anmäla rån eller bötning, av rädsla för konsekvenserna. Det är omöjligt att säga hur många som utsätts, men enligt en gammal undersökning på nätforumet Lunarstorm (2007) hade nästan 10 procent av ungdomarna råkat ut för bötning och 40 procent kände någon som drabbats (GP 16/1 2007).

Enligt polisen finns en koppling mellan rån och bötning och gängkriminalitet. ”Det är strategiska brott eftersom det har en betydelse för den kriminella karriären”, säger Sven Granath, kriminolog på Polismyndigheten (Kvällsposten 21/9). Maktberusningen av att kontrollera sin omgivning i tidiga tonår kan alltså leda till betydligt grövre brottslighet senare. Därför är ungdomsrån ett prioriterat brott hos polisen.

Brott mot små barn borde inte behöva förebyggas, men man får heller inte vara dumdristig. Vaksamheten på och runt skolgårdar kan definitivt öka, och tendenser till hotfulla grupperingar identifieras, liksom barn som plötsligt mår sämre eller känner oförklarlig rädsla.

Föräldrar kan också, utan att för den skull förändra hela vardagslivet, fundera på tillgänglighet och utdelning. Hur ser skolvägen ut, ensam med ryggsäcken, och vilka hänger man med på rasterna som kan stötta varandra? Vid minsta osäkerhet kan den senaste telefonmodellen kanske få stanna hemma.