Skotska Glasgow är scenen för FN:s 26:e klimatmöte, COP 26. Precis som alla möten sedan Köpenhamn 2009 är det ett avgörande möte, sista chansen att agera och vända den globala uppvärmningen, att uppnå 1,5-gradersmålet.
Kanske är det dumt att tala om sista chansen när man vet att det kommer en ny chans nästa år, COP 27 i egyptiska Sharm El-Sheikh. Som i sagan om Peter och vargen där larmsignalen till slut klingar ohörd. Men som den senaste IPCC-rapporten visade i augusti håller tiden på att rinna ut. För varje år som går blir det allt svårare att vända utvecklingen. Det kan faktiskt redan vara för sent då uppvärmningen fortsätter efter det att utsläppen av växthusgaser upphört.
En allt vanligare föreställning är att klimatfrågan inte kommer att lösas vid förhandlingsbordet. Varken EU, USA eller de största utvecklingsländerna kommer plötsligt att vika sig och acceptera motpartens krav och skriva på ett bindande avtal. Höstens energi- och gaskris har understrukit energi- och klimatfrågans centrala betydelse för maktbalansen i världen.
Sociologen Daniel Lindvall skriver på Expressen Kultur (31/10) om nationalekonomen Elinor Ostrom, som 2009 belönades med ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Hon skrev 2012 en artikel där hon slog fast att det inte går att organisera världens gemensamma resurser i ett enda avtal. Förändringar måste komma underifrån, menade hon.
Exemplen på lokala initiativ för klimatet blir också fler och fler. Byar, städer och slutligen hela länder går samman för att lösa energifrågan. Skälen att inte göra det, ekonomiskt och miljömässigt, håller helt enkelt på att försvinna.
Den stora kraften underifrån kommer ändå från nästa generation. Den som trodde att Greta Thunberg och Fridays for future var en fluga från 2019 som pandemin tagit död på, skulle ha sett mottagandet av den svenska 18-åringen i Glasgow i helgen. Motståndet lever och är i högsta grad fredligt. Helgens aktioner på svenska flygplatser, av rörelsen Extinction Rebellion, var olagliga men i jämförelse med andra antiglobaliseringsrörelser trots allt mindre allvarliga.
Glasgowmötet kommer att bli betydelsefullt. Förra veckans G 20-möte visade att det finns en beredskap att komma framåt, om inte angående nollutsläpp så om klimatbistånd och gröna fonder. Riktningen är det viktiga, inte att presentera ett slutligt avtal. Världsledarna ska känna trycket på sina axlar, men inte uppgivenhet. Att flytta fokus från ”sista chansen” till en mer positiv agenda för de växande delar av världen som vill ta sig ur det fossila beroendet, det vore en god gärning för klimatet.