I december förra året kunde det lokala tiggeriförbudet i Vellinge införas sedan Högsta förvaltningsdomstolen kommit med sitt besked i frågan. Sedan i går har även Eskilstunas variant med tiggeritillstånd trätt i kraft, detta sedan tidsfristen för att överklaga förvaltningsrättens dom i frågan löpt ut. I Uppsala finns än så länge varken förbud mot eller tillståndskrav för tiggeri.
Visserligen är flera av Uppsalas partier för ett tiggeriförbud. Både Moderaterna och Kristdemokraterna i staden stöder tanken på ett nationellt förbud, också Sverigedemokraterna är för. De övriga partierna motsätter sig ett tiggeriförbud, även om Socialdemokraternas Erik Pelling svajade på målet i samband med att Vellinges åtgärd fick grönt ljus. Till UNT (18/12 2018) förklarade han att ”som kommunstyrelsens ordförande utesluter jag inte att vi inför regler i de lokala ordningsföreskrifterna”.
Därifrån till att faktiskt införa ett förbud eller ett ”tillståndskrav” – för i allt väsentligt är ju även det ett förbud och dessutom med samma utestängande syfte – är förhoppningsvis steget långt. Inte minst för att de andra två koalitionspartierna Liberalerna och Miljöpartiet motsätter sig ett förbud. Men också för att det helt enkelt är ett dåligt förslag.
Tiggerifrågan är nämligen betydligt mer komplex än vad förbudsivrarna vill påskina. Fattigdom och misär är den drivande kraften bakom tiggeriet, men den exakta orsaken till varför man ber om våra pengar utanför mataffärer och köpcentrum skiftar. För vissa handlar det om ett helt frivilligt val för att bekosta livet i hemlandet, för andra handlar det om tvång – hot om våld mot dem och deras familjemedlemmar är orsaken till att de tigger. Det kan handla om ren människohandel. Sedan finns också de som kanske tigger frivilligt, men som avkrävs pengar för att sitta på en viss plats.
Utfallet av ett tiggeriförbud är heller inte lika givet som dess förespråkare vill påskina. I Danmark råder till exempel ett förbud mot tiggeri. Det infördes redan på 1800-talet, så det har egentligen ingen koppling till senare års tiggare från andra EU-länder. Däremot så har straffen numera skärpts, men med oklart utfall. Mellan 2014 och 2016 ökade antalet tiggare i Danmark och den danska polisen uppgav att det trots förbudet kom fler utlänningar än tidigare till landet, främst rumäner och bulgarer.
Det är ju också en förenkling att det bara skulle vara medborgare från andra EU-länder som tigger. Hemlösa och psykiskt sjuka som hamnat på gatan kan också periodvis känna sig tvingade att tigga.
Att rättssamhället agerar kraftfullt mot hot, våld och tvång kopplat till tiggeriet är självklart, men därifrån är det långt till ett tiggeriförbud. Uppsalas politiska partier bör därför inte låta sig inspireras av Eskilstuna och Vellinge. Tyvärr finns det inga enkla lösningar på denna komplicerade fråga.