Måndagens rapport från FN:s klimatpanel IPCC innehöll det som sådana rapporter brukar innehålla sedan de började släppas 1990: Essensen är att vi hittills gjort alldeles för lite och att det snart, kanske redan nu, är för sent att vända utvecklingen. ”Akuta klimatåtgärder är avgörande för att rädda djur, natur och människoliv”, heter det i slutsatserna.
Den stora skillnaden mot tidigare rapporter är att miljö- och klimatminister Annika Strandhäll (S) kommer undan med kommentaren ”vi har en politik som räcker en bit på vägen” och med att skylla på alliansregeringens miljöpolitik fram till 2014. ”Jag är stolt över den politik vi lagt fram under de här snart åtta åren”, säger hon till DN (28/2). Hon företräder alltså en regering som missat 15 av 16 miljömål.
Det är förstås Ukrainakrisen som gör att klimatet fått mindre rubriker den här gången – det handlar trots allt om ett fullskaligt krig i närområdet och ett hot om en ny världsordning. Men samtidigt är det alltid någon annan kris som får klimatet att hamna i skymundan. Under två år, fram till att restriktionerna hävdes 9 februari, var det coronakrisen. Och det kommer nya kriser efter Ukraina, så mycket är säkert.
Klimatkrisen är akut – och samtidigt inte. Den mänskliga förmågan att hantera någonting akut är begränsad. Ett brutet ben måste hanteras omedelbart, men sluta röka kan man göra i morgon. Klimatfrågan har varit akut i 30 år, riktigt akut sedan Köpenhamnsmötet 2009, och det går inte att ta in, trots att det handlar om människans överlevnad. Följaktligen hamnar miljöfrågan på tredje eller fjärde plats när svenskarna årligen skattar de viktigaste samhällsfrågorna i SOM-undersökningarna.
Men nästan alla kriser har någon koppling till klimatet. Under pandemin blev det tydligt vad fossila utsläpp betyder i form av luftföroreningar, liksom vad som händer när samhällen stängs ned och startar igen. Covid-19 var en pedagogisk snabbkurs i behovet av att ställa om till andra energikällor.
Ukrainakrisen har flera klimatkopplingar. Kriget handlar ju i grund och botten om beroendet av gasleveranser från Ryssland. Energipriserna var skyhöga långt innan vapenskramlet började och fortsätter uppåt. Putins upprustning och maktambitioner vilar helt på inkomster från gas och olja, fossila bränslen som västmakterna med öppna ögon gjort sig beroende av. I krigets spår kommer också flyktingar. Om några decennier kan stora delar av jordens befolkning vara på flykt på grund av klimatförändringarna.
Man kan vända på resonemanget. Alla akuta kriser till trots – förutsatt att Putin inte tar till kärnvapen - det finns bara en överlevnadsfråga och det är klimatfrågan.