När Vladimir Putins Ryssland anföll Ukraina fick vi i omvärlden snabbt samla ihop oss. Även om det i den svenska debatten fanns en och annan naiv röst, och Vänsterpartiet först inte ville sända vapen till Ukraina, fanns det aldrig något alternativ till att ge landet såväl militärt som politiskt stöd.
"Om vi inte kan hjälpa Ukraina att försvara sin frihet, försvarar vi inte heller den frihet som är vår. Europas och vår frihet är nämligen densamma", som tankesmedjan Frivärlds ordförande Gunnar Hökmark formulerar det (SvD, 20/2).
Hökmark tog vid krigets inledning initiativ till måndagsmanifestationerna på Norrmalmstorg i Stockholm för att visa Ukraina stöd, något han håller i tillsammans med riksdagsledamoten Fredrik Malm (L).
Måndagsmanifestationer har Hökmark deltagit i förr. Tillsammans med Peeter Luksep, Andres Küng och UNT:s mångårige politiske chefredaktör Håkan Holmberg var han med och grundade Måndagsrörelsen. Man samlades i början av 1990-talet för att manifestera stöd för Estlands, Lettlands och Litauens självständighet.
I dag är det Ukrainas.
Ukraina har det gångna året visat på ett starkt motstånd. President Volodymyr Zelenskyj satte tonen redan vid invasionens inledning, när han på ett amerikanskt erbjudande om evakuering ska ha sagt: "I need ammunition, not a ride". Alltså att han inte behöver skjuts, snarare ammunition.
I Putins tv-sända tal på tisdagen haglade lögner och angrepp. Han hävdade att västvärlden ger stöd åt en nynazistisk regim i Ukraina, i syfte att komma åt Ryssland. Högt tonläge säger dock inte nödvändigtvis något om vad Rysslands nästa drag är.
Enligt Säpos nya lägesbild utgör Ryssland, men även Kina och Iran, ett större säkerhetshot mot Sverige. Till skillnad mot Finland ligger vi ändå bättre till, geografiskt. Ryssland kan visserligen sikta in sig på cyberattacker och desinformation, men kommer inte kunna bygga militärbaser vid vår gräns. Även om vi skulle bli Nato-medlemmar senare än Finland befinner vi oss dessutom i en säkerhetspolitisk gemenskap.
Den tryggheten bör vi vara tacksamma över.
I lugnet här möter vi ukrainska flyktingar som spänt väntar på vad som ska hända med deras hemland. Ska de få återse familjemedlemmar? Är framtiden i Ukraina, eller blir man kvar?
För de baltiska staterna slutade det bra för några decennier sedan: Sovjetunionen kollapsade.
Hur den pågående mardrömmen ska sluta vet ännu ingen. Vi har inte tvingats ut i krig för att försvara Ukrainas – och vår! – frihet. Det minsta vi kan göra är att ge ett så starkt stöd som möjligt, åt dem som gör det.