Det blev inget bronsfirande i Kungsträdgården för det svenska damlandslaget i fotboll, och flera myndigheter skruvar upp säkerhetsarbetet. På olika sätt kommer vi att märka av den höjda terrorhotnivån. Så hur ska det hanteras?

Säkerhetsläget var ett givet ämne när statsminister Ulf Kristersson intervjuades i söndagens SVT Agenda (20/8). Förutom hotet från Ryssland och andra stater, och att Natomedlemskapet ännu inte är i mål, är det ökade terrorhotet efter årets koranbränningar en huvudvärk för regeringen.

Kristersson påminde i Agenda om att den upptrissade retoriken mot Sverige som "islamfientligt" är en del av ett större mönster. Det finns "starka krafter", sade statsministern, som vill skapa splittring. Det är ingen slump det som sker. Tidigare såg vi även hur desinformationskampanjen mot svensk socialtjänst, som påstods kidnappa muslimska barn, piskades upp.

Rätt sätt att bemöta desinformation om socialtjänsten är naturligtvis inte att sluta omhänderta barn som far illa, det är att informera om hur socialtjänsten arbetar, och om svenska lagar och regler. På samma sätt bör svaret på kraven om att Sverige måste förbjuda koranbränningar vara att informera och förklara att hädelse är tillåtet.

Att ändra i ordningslagen eller på andra sätt nagga yttrandefriheten i kanterna är ingen liten sak. Det skapar heller ingen "fred" med våldsbejakande islamister – som kräver förbud av all form av islamkritik. 

I Fredagsintervjun på Kvartal (18/8) argumenterar Thomas Bull, som varit verksam som professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet och nu är justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, klokt för att inte agera förhastat. Han nämner i intervjun, där journalisten Staffan Dopping ställer frågorna, ett alternativ till tystnad och nya förbud: Fler yttranden, andra yttranden. 

Bull nämner även att det är naturligt att man spontant kan vilja förbjuda provokationer, men att det vid närmare eftertanke kanske inte är så dumt "att man får vara lite obekväm och obehaglig", och att vi bör lära oss att tåla även det som är jobbigt. 

Vare sig vi vill eller inte kommer vi att behöva anpassa oss efter det höjda säkerhetshotet. Terrorhoten mot Sverige är en realitet. Men mer tystnad och rädsla, och mindre yttrandefrihet, räddar oss inte från det. Extremister vill åt det öppna och fria samhället – det finns ingen anledning att gå dem ens en millimeter till mötes.