Gilles Kepel och Olivier Roy har gjort viktiga insatser för att komma förbi de schabloner som lanserades efter attentaten den 11 september. Numera talar de inte ens med varandra.
Kepel menar att man inte kan bortse från islam som sådan, eller rättare sagt från en viss extrem tolkning av islam, när man ska försöka förklara den terror som drabbat bland annat Frankrike under senare år. Roy hävdar i stället att den avgörande faktorn är en miljö av utanförskap och småkriminalitet, och att terroristerna är förvirrade ungdomar utan kunskaper om islam – nihilister på jakt efter ett alibi, som han uttrycker det.
Kepel ser en gemensam förklaring till både terrorcellernas uppkomst och stödet för den extremhöger som leds av Marine Le Pen. Båda vill skapa maximal splittring i samhället och båda drar nytta av den traditionella politikens oförmåga att hävda gemensamma värderingar och verka för integration av muslimska invandrare i synnerhet från Nordafrika.
Han menar att en viktig brytpunkt inträffade 2005 när det konservativa Muslimska brödraskapet misslyckades med att kontrollera upploppen i några av Paris mest nedgångna förorter. Detta skapade ett tomrum som kom att utnyttjas av ännu mer extrema krafter. Enklaver av så kallad salafism uppstod där vanliga muslimer utan extrema åsikter tvingas inordna sig på ett sätt som också hindrar andra tendenser att växa fram.
Detta är inte detsamma som schablonen om ”civilisationernas krig” – de flesta muslimer vill inte befatta sig med extremisterna, men dessa skapar en miljö som både tillåter och uppmuntrar mord på icke-muslimer och alla som är muslimer på ”fel” sätt (som shia i stället för sunni). Kepel talar om 3 G-jihadism, en sorts jihadism som drivs underifrån genom bland annat YouTube – i kontrast till al-Qaidas 2G-version som drevs uppifrån, till stor del genom satellit-tv.
Roy anser tvärtom att de flesta muslimer i Frankrike är ganska väl integrerade och att terrorismen bör förstås som ett uttryck för samma mentalitet som drev förra sekelskiftets anarkistattentat, Kinas röda garden och de röda khmererna i Kambodja. Det är en sorts total nihilism som vill utplåna hela det normala samhället och som i vår tid börjat använda ytliga hänvisningar till islam som ett alibi. Det nya är att planen också innefattar att man själv ska dö genom sin protest mot omvärlden. Det proklamerade kalifatet är bara en fantasi, en ursäkt för en dödspakt från vilken ingen återvändo finns.
Påfallande ofta är terroristerna unga, nära släkt och helt nyligen omvända till den sorts åskådning som IS propagerar. Det är den desperata radikalismen i en viss typ av ungdomskultur som islamiseras, inte islam som blir mer radikal. Och samma dragning till våld kan också ta sig helt andra uttryck, som i deltagande i kriminella gäng. Brottsligheten omtolkas som en legitim politisk protest, medan kopplingarna till de mest utsatta – i Frankrike likaväl som i Mellanöstern – i stort sett saknas..
Roy kan hänvisa till omfattande statistik som tycks underbygga hans tes. Hans synsätt framhåller enskilda individers skiftande bakgrund och historia, samtidigt som ett likartat mönster framträder vid många olika terrorattentat. Men han anser alltså inte att det är islam, ens i dess mest extrema uttolkningar, som är den drivande kraften.
Vem ska man tro på? Jag är inte säker på att man måste välja. Det som är känt om många av de senaste årens terrorister ger underlag för Roys synsätt. Men samtidigt måste man förklara varför just islam, eller det som grupper som IS kallar för islam, blir det alibi som ungdomar utan fotfäste i ett normalt liv använder. Då spelar antagligen Kepels tanke om extremistiska enklaver och extrema hatpredikanter en roll.
Kanske är det viktigaste att varken Kepel eller Roy beskyller muslimer som kollektiv för terrorismen. Man kan lyssna på dem båda och tänka själv.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör