Diktaturer brukar motivera strypta fri- och rättigheter genom att hänvisa till säkerhet och stabilitet, att de som kräver demokratiska reformer är bråkmakare eller i vissa fall terrorister. Det var också skälet till den nya säkerhetslag för Hongkong som undertecknades av Kinas president Xi Jinping på tisdagen. Lagtexten offentliggörs först när lagen väl trätt i kraft 1 juli, men syftet är att kriminalisera separatism, uppror, terrorism och samröre med främmande makt.
Enligt styret i Peking innebär lagen ett slut på de oroligheter som präglat Hongkong sedan den så kallade Paraplyrevolutionen 2014. De som riskerar att lagföras kallas för enstaka bråkmakare: ”Det rör sig om en extremt liten minoritet som bryter mot lagen, medan liv, egendom, grundläggande rättigheter och friheter för den överväldigande majoriteten i Hongkong kommer att värnas”, sade Hongkongs ledare Carrie Lam på en pressträff i går.
Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Våld och skadegörelse är redan olagligt i Kina, Hongkong och överallt annars. Det man vill åt är naturligtvis den politiska oppositionen mot Kommunistpartiet - den verkliga strävan efter demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet som Hongkongborna varit garanterade på papperet sedan Kina tog över den brittiska kolonin 1997 men som man gradvis förnekats alltmer.
Med den nya säkerhetslagen skulle exempelvis aldrig den svensk-kinesiske bokhandlaren Gui Minhai ha behövt gripas utomlands (i Thailand 2015). Han skulle inte ha gömts, drogats och tvingats erkänna ett gammalt trafikbrott inför kamerorna. Han skulle helt enkelt ha gripits av säkerhetsstyrkorna i Hongkong, dömts för sitt lagbrott (mot minst ett par av punkterna i den nya lagen) och fängslats.
”Detta markerar slutet på det Hongkong som världen har känt”, skrev Joshua Wong på Twitter (30/6) och hoppade av sin demokratirörelse Demosisto. Strax därpå meddelades att hela rörelsen läggs ned. Kanske är han på väg till Storbritannien? I maj slog landet fast att 2,5-3 miljoner Hongkongbor kan ha rätt att ansöka om brittisk medborgarskap.
Hongkong kan förlora sin frihet, men Kina kan också förlora sin hamn mot omvärlden, ett finansiellt centrum som bidragit till en stor del av investeringarna och därmed till tillväxten i hela landet. ”Ett land, två system” hette det när Kina tog över kronkolonin. Men en diktatur strävar alltid efter ett enhetligt system, och har en inbyggd panisk rädsla för ”bråkstakar”. Omvärlden, i första hand USA och EU, har inte reagerat på 23 år och lär tyvärr inte göra det nu heller.