Tusen svenska sätt att trycka ned arbetslösa

Att skapa jobb är varken politikens eller Arbetsförmedlingens uppgift.

Invigningen av batterifabriken drog mycket folk, men fler behöver flytta till Skellefteå och norra Norrland.

Invigningen av batterifabriken drog mycket folk, men fler behöver flytta till Skellefteå och norra Norrland.

Foto: Erland Segerstedt

Ledare2023-03-01 15:20
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Det finns jobb i Sverige, 211 725 lediga jobb i Platsbanken när detta skrivs och betydligt fler om man räknar in alla arbetsgivare som på något sätt behöver hjälp. Det vanligaste ordet på arbetsmarknaden är brist – brist i hela branscher, i delar av branscher, offentliga som privata och med alla olika utbildningsnivåer. Det nya är att det också råder brist på folk i hela regioner, som i det expansiva norra Norrland.

Men jobben matchas inte av de arbetssökande, mindre nu än för 10 eller 20 år sedan. Arbetslösheten biter sig fast och bland dem som varit utan jobb länge utmärker sig som tidigare grupper som utrikesfödda och ungdomar utan gymnasieutbildning. Det är bara det att dessa har blivit fler och att de i allt högre utsträckning saknar grundläggande kompetens som språk. De är helt enkelt inte anställningsbara.

Problemet är att matchandet fungerar på ungefär samma sätt som det alltid har gjort. Arbetsförmedlingen satsar miljarder på att utbilda och slussa de arbetslösa mellan olika projekt. Det händer att detta leder till jobb, men lika ofta blir resultatet att den arbetslöse känner sig ännu mindre anställningsbar, eller mer värdelös för företagen för att tala klarspråk.

Samtidigt som den arbetslöse väntar på ett nytt projekt väntar företagen på nästa subventionerade anställning. Den politiska lösningen är alltid fler miljarder till projekt och anställningsformer med nya namn: nystartsjobb, alujobb, instegsjobb eller plusjobb. Det finns inget ”plus” med dessa jobb, det finns varken garanti eller utveckling med jobb- och utvecklingsgarantin. Allt som finns kvar är den tilltagande känslan av att vara utanför, att inte duga för ett jobb.

Ett nytt bottenmärke på projekthimlen var möjligen fjolårets Relocate, finansierat av Arbetsförmedlingen och EU (DN 28/2). Finnes: arbetslösa kvinnor på Internationella Kvinnoföreningen i Malmö. Samt jobb i massor i Skellefteå där det byggs järnväg och batterifabrik. Alla lampor tändes samtidigt för projektproffsen: Matchning!

Kvinnorna är tillbaka i Malmö. ”Ingen har fått jobb, ingen har flyttat dit”, säger Tatjana Ristowski på föreningen.

Det verkar som om vägen till jobb är densamma som alltid. Grundförutsättningarna är en politik där det lönar sig att jobba och ett bra utbildningssystem med både skola och en flora av yrkesutbildningar. Sedan växer arbetsmarknaden i stort sett organiskt med kontakter och goda exempel. Visst behövs det knuffar och stimulanser. Arbetsförmedlingen behövs. Men uppgiften är alltså att förmedla jobb, ingenting annat.