I juni sjönk bostadspriserna i Uppsala för första gången på flera år. Inte mycket, det medges, men efter att de senaste åren ha ökat med mer än 40 procent för villor och mer än 60 procent för bostadsrätter, är en avmattning med en eller ett par procent ändå väntad. Kanske till och med välkommen, i alla fall för den som behöver en ny bostad.
Ett skäl till avmattningen är förmodligen den långa kurvan av ökade kvadratmeterpriser. En annan rimlig förklaring är det från 1 juni införda amorteringskravet.
Hur stor betydelse amorteringskravet har kan diskuteras. Mycket talar för att det till stor del har varit av psykologisk betydelse, många har för säkerhets skull sett till att avsluta en affär innan kravet trädde i kraft. För i praktiken har de flesta bolåneinstitut tillämpat samma eller liknande regler redan tidigare.
Amorteringskravet är bra för att hushållens totala skuldsättning inte ska skena iväg. Om det är bra för bostadsmarknaden i stort kan diskuteras. Ett av de stora problemen på bomarknaden är att regler, oavsett om de kommer från myndigheterna eller bankerna, ofta är generella medan de boende inte är det. Det vill säga ett 66-årigt par, ett par nyutexaminerade studenter, en tvåbarnsfamilj i 35-årsåldern och en till staden nyinflyttad student har inte mycket gemensamt när de ger sig ut på bomarknaden. Tyvärr ställs samma krav på allihop.
Den som vill in på hyresmarknaden ligger sämst till. På grund av statliga regleringar är det den delen av bomarknaden som fungerar sämst, full av fusk och missbruk.
För egnahem och bostadsrätter fungerar dock marknaden och det är därför priserna har ökat kraftigt eftersom utbudet är lägre än efterfrågan. De två enklaste sätten att öka utbudet är att bygga fler bostäder (nåja, enkelt och enkelt…) och att öka rörligheten.
Och i det senare fallet sätter regelverket ofta onödiga hinder i vägen.
Ta studenterna, till exempel. Nyutexaminerade, nykära och nyanställda vill de köpa en tvårummare. Har de attraktiva utbildningar är det inte otänkbart att de tillsammans kommer att få en gemensam inkomst på mer än 60000 kronor i månaden. Och särskilt mycket utgifter har de inte. Dock – de har knappast heller något sparkapital.
Men för köpa sin tvåa för två miljoner i Uppsala behöver de en kontantinsats på 400000 kronor. Den finns inte. Däremot har de inga problem med sina nya jobb och höga löner att amortera mer än 10000 kronor i månaden. När det är dags att växla upp, tio år senare med två barn, har de inte bara amorterat till kontantinsatsen på sitt nya radhus utan även sett tvåan stiga i pris.
Det är bara ett exempel på att det är dumt med alltför generella regler. För pensionärsparet gäller det omvända, de kan lägga in kanske 70 procent kontant men får inte låna resten för att deras inkomst inte räknas som tillräckligt god.
Det finns åtskilliga regler som kan behöva ändras för att öka byggandet av fler bostäder. Men det är ändå åtgärder som tar flera år innan de ger resultat. Vilket i och för sig inte är något skäl att inte genomföra dem.
Att tumma på eller ändra regler som ökar rörligheten på bostadsmarknaden ger betydligt snabbare resultat.