Med en sommar präglad av extremt väder i såväl Uppsala som omvärlden har klimatförändringarna varit återkommande tema i debatter och nyhetsbevakning. Politiken har tveklöst en central roll att spela, men den politiska logiken utgör ibland ett hinder - särskilt när det kommer till teknikneutralitet.
Teknikneutralitet innebär i korthet att politiker förhåller sig neutrala till tekniska lösningar, och i stället utformar spelregler som driver utveckling mot ett uppsatt mål såsom utsläppsminskningar. Detta är dessvärre ett ideal som sällan efterlevs.
Nya och experimentella tekniker är ofta kostsamma, och det finns en inneboende tröghet i systemet då många aktörer drar sig för att ta risken att investera. I detta kan det finnas vissa poänger för det offentliga att skapa förutsättningar för utveckling av dessa tekniker, men det kräver inte att man frångår principen.
Forskning och utveckling kan nämligen understödjas utan att diskriminera mellan teknikslag. Problemen uppkommer istället ofta med direktinvestering, subventioner och särlagstiftning som sätter olika måttstockar på godtyckliga grunder. Exemplen på detta är många, i allt från elcertifikatsystemet, subventioner till solceller på villatak och elbilsinköp på klimatområdet. Eller när statliga Posten på 1990-talet spenderade en miljard skattekronor på ett eget "Facebook" som ingen använde.
För att politiken ska lyckas med satsningar på nya tekniker behöver man kunna bedöma vad som kommer vara konkurrenskraftigt i framtiden, vilket närmast kräver en spåkula. Men det förutsätter också har en god analys av nuläget. Slående ofta görs satsningarna för sent, när tekniken redan etablerats, och blir då främst ett bidrag till aktieägarna.
Men riskerna är större än bara slöseri. Med tillräckligt förmånliga gräddfiler kan sämre innovationer konkurrera ut de bättre. Om så blir fallet står inte bara skattebetalarna med notan för själva investeringen, utan behöver även betala mer för samma sak när politikernas favorit underpresterar.
Politiker är väl medvetna om riskerna men lockas ofta till den typen av satsningar ändå. En viktig orsak är att satsningar på uppmärksammade tekniker syns, och politikerna därigenom kan ge en bild av man "gör någonting" åt problemen. Att satsningen sedan är sämre än att inte göra någonting är svårare att bevisa och lättare för politiker att vifta bort.
Med valåret runt knuten finns det därför all anledning att avkräva politiker svar om hur man tänker handskas med klimatförändringarna, men också utkräva dem på ansvar för de lättvindiga investeringar och särlösningar man förklätt som klimatåtgärder.