De första 100 åren var inte särskilt lugna. Arbetarrörelsens båda grenar, den fackliga och den politiska, kom långt ifrån alltid överens. Det så kallade Rosornas krig (sent 1980- och tidigt 1990-tal) var ett resultat av decenniers strider, som handlade om såväl Socialdemokraternas marknadsliberalisering som LO:s radikalisering (löntagarfonderna). Men när det kom till kritan hade båda sidorna av rörelsen allt att vinna på att hålla ihop. Och vann det gjorde man, allt som oftast.
Det som hänt på 2000-talet är att S förvandlats till ett 30-procentsparti, som bäst. Och att allt färre av S-väljarna hör till LO-kollektivet. Utvecklingen har accelererat. För tio år sedan röstade fortfarande 60 procent av LO-medlemmarna på S, i dag gör en knappt hälften så stor andel det. Sverigedemokraterna passerade S som största parti inom LO i slutet av 2019, enligt sammanvägda mätningar från Sifo (Expressen 22/10 2019).
På webbkongressen 15 juni kommer av allt att döma Susanna Gideonsson att väljas till ny LO-ordförande efter Karl-Petter Thorwaldsson. I sin avsiktsförklaring lovar hon att hon ska driva moderpartiet framför sig och tillvarata medlemmarnas intressen: ”Om S inte driver sann S-politik kommer LO vara skoningslösa”, skriver hon (DN Debatt 20/5).
Hon ska således driva en knapp tredjedel av riksdagsledamöterna framför sig, för en politik som en knapp tredjedel av medlemmarna kan tänkas föredra.
Den politiken, ökad jämlikhet och ökad trygghet på arbetsmarknaden, överraskar inte den som någon gång hört ett förstamajtal eller en partiledare inleda en S-kongress. Men nu leder Socialdemokraterna en regering med ytterligare tre partier som underlag. Medvetet eller omedvetet framstår Gideonsson i sin kritik som en Jonas Sjöstedt (V). Det återstår att se hur skoningslös hon kommer att vara i partiets verkställande utskott (VU) när makten står på spel.
Susanna Gideonssons retorik liknar flera av företrädarnas. Men paradoxalt nog sluter sig rörelsen samman när det borde blåsa som hårdast. Om det beror på självbevarelsedrift, rädda vad som räddas kan, så har det i alla fall inte fungerat hittills.
Hon väljs i en tid när både a-kassan och karensdagen i sjukförsäkringen återställts till 1980-talsnivåer, på grund av coronakrisen. De nivåerna ska behållas, hävdar Gideonsson, samtidigt som regeringspartiet S har en gigantisk uppgift i att ta ansvar för en krisekonomi under åren fram till valet. Kommer S-valarbetaren Gideonsson att rätta in sig i ledet, eller ska hon riskera att V och SD får dela upp återstoden av LO:s S-väljare mellan sig?