Flyktingkrisen från krigets Ukraina är ett faktum. Över en miljon har redan flytt över gränsen till Polen. FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att tolv miljoner människor i Ukraina och fyra miljoner på flykt från landet kommer att behöva skydd och nödhjälp de kommande månaderna.
Sverige förbereder i sammanhanget blygsamma 30 000 boendeplatser för nyanlända ukrainare. Blygsamt eftersom summan utgör en knapp procent av det totala behovet. Det kan ändå vara så att det är väl tilltaget. Hittills, under knappt två veckor, har omkring 3 500 från Ukraina sökt asyl i Sverige och 70 procent av dessa har enligt regeringen ordnat eget boende hos släktingar och vänner.
Jämfört med flyktingkrisen 2015 är det mycket som är vänt upp och ned den här gången. Då hamnade nästan alla flyktingar från Syrien och Afghanistan i Västeuropa, i första hand i Tyskland, som tog emot flest, eller i Sverige, som tog emot flest per capita. I östra Europa kunde de beviljade uppehållstillstånden räknas i tiotal varje år. Nu pekar allt mot att Ukrainas grannländer, framför allt Polen, kommer att ta en mycket stor del av ansvaret.
”Så klart ska vi hjälpa de som flyr undan de ryska bomberna”, säger Christian Sonesson (M), kommunalråd i skånska Staffanstorp (SVT 6/3), en av kommunerna som tagit emot minst antal flyktingar de senaste åren. Uttalandet faller väl in i den kritik som förekommit mot det unisona engagemanget för Ukraina i kontrast mot det som funnits för flyktingar från Mellanöstern eller Afrika. Kan det handla om etnicitet, att vi känner igen oss i de ljushylta ukrainarna?
Inte i första hand. Geografisk och kulturell närhet spelar förstås en roll, liksom att det är kvinnor och barn som kommer just nu. Men framför allt är det nog avgörande att flyktingarna kommer från ett fungerande demokratiskt land, får tillfällig hjälp via ett EU-direktiv och sedan planerar att återvända. Då är det lättare att ge en hjälpande hand.
Samtidigt vet vi väldigt lite om de kommande månaderna och åren, om det finns något Ukraina att återvända till eller hur situationen i grannländerna utvecklas. Alla skattningar kan vara gravt i underkant för Ukraina och nya länder kan tillkomma, som i första hand Georgien och Moldavien. Den svenska solidariteten kan komma att prövas igen.
Just för tillfället är vi alla blå-gula. Men den ryska invasionen har bara pågått i två veckor. Bombernas verkan över tid, som i Syrien, har ännu inte uppstått i Ukraina. På vissa sätt kan flyktingar från olika krig på olika håll inte jämföras, men på andra sätt är situationen exakt densamma.