Sands är professor i internationell rätt och människorättsadvokat. I East West Street, bokens engelska titel, fogar han samman sin personliga historia – hans morfar är född i Lemberg - med den om hur internationell rätt, lagstiftning som skyddar mänskliga rättigheter och kriminaliserar folkmord, blir en av 1900-talets viktigaste landvinningar.
Raphael Lemkin och Hersch Lauterpacht, två av förgrundsgestalterna i den utvecklingen, studerade båda vid juridiska fakulteten i Lemberg och Lwów i seklets början. På franska heter Sands bok Retour à Lemberg. Och här är jag nu. Tillbaka i Lviv.
Varför återvända? I Lviv visar sig Ukraina från sin allra bästa sida. Kaféerna är fortfarande wienskt galanta, Lviv brygger sitt eget öl och att vandra runt här är att resa genom historien; habsburgarnas ståtliga arkitektur blandas med de kvarter där tillbaka i historien nationaliteter levde i någorlunda sämja.
Längs Armeniska gatan ligger de små, mörka, restaurangerna tätt, kring Ruska, där ukrainarna höll till, finns fortfarande hus utsmyckade med vad som ser ut som folkloristiska mönster. Men längs Staroyevreyska bor inte längre stadens judiska befolkning. Av den stora synagogan återstår bara några få stenar. Det finns minnesmärken över Förintelsen, vid ett av dem läser jag siffran 136 000.
Galizien, där Lviv är huvudstad, gränsar till Polen och var också en del av det landet under mellankrigstiden. Sedan ”fick” Sovjet genom uppgörelsen i Jalta Galizien. När Andra världskriget slutar 1945 återstår bara ungefär 10 procent av Lvivs ursprungsbefolkning. De är förintade, mördade, fördrivna eller har valt att lämna. Lviv blir närapå homogent ukrainskt under efterkrigsdecennierna, hit flyttar och flyttas ukrainare. Ändå är Lviv detsamma.
Det är också därför jag återvänder. För Lviv fortsätter, även under Sovjetstatens sista decennier, att ge uttryck för sitt arv som en plats för intellektuell, kulturell och existentiell växt.
Det är här som jag följer i spåren efter filosofi-cirklar som möttes privat och med viss risk på 1960-talet för att diskutera Heidegger och Sarte, kommer i kontakt med tidskrifterna som tryckte poesi och prosa på ukrainska språket. Jag står utanför huset där medlemmarna i filmklubben såg Fellini, Truffaut och Bergman då på 1970-talet. Liksom filosoferna, musikerna och författarna var de därigenom i förbindelse med det västliga, med Europa.
Lviv återvände till sig själv under de post-stalinistiska åren från 1953. En del platser är sådana. De präglar dem som lever där eller, som jag, är på tillfälligt besök. De bär på något som det inte går att komma undan, som lever. En själ. Som alltid vänder åter.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT