Förtroendet för Magdalena Andersson skjuter i höjden. 62 procent av väljarna har mycket eller ganska stort förtroende för statsministern, en ökning med tio procentenheter på bara en månad, enligt Kantar Sifos senaste mätning (Expressen, 7/3).
I en artikel i tidningen Fokus refereras det till Novus vd Torbjörn Sjöström som påpekar att Andersson "går hem även hos moderatväljare och sverigedemokratiska väljare" (9/3).
För bara några månader sedan såg oppositionen ut att ha en chans inför valet: Socialdemokrater gnisslade tänder över samarbetet med Miljöpartiet, Stefan Löfven väckte ingen vidare entusiasm, frågor om lag och ordning verkade kunna bli stora valfrågor och Coronakommissionens slutrapport kunde kanske bli en rejäl huvudvärk för regeringen. Nu är situationen en helt annan.
Visst är det så att stora kriser kan stärka stödet för sittande regering. Men Anderssons succéartade första tid som statsminister är ändå något extra.
I Fokus text tas det upp att "alla" i partiet vet vad Magdalena Andersson tycker: Om finanspolitiken (någon jävla ordning måste det vara), om segregationen (vänd alla stenar) eller om vinster i skolan (jakten ska stoppas, säger hon gång på gång)". Tydlighet är en ledaregenskap som inte ska underskattas.
Den viktigaste förklaringen till opinionsframgångarna är dock troligtvis Anderssons politiska riktning. Redan i sitt installationstal talade hon om att "vända på varje sten för att bryta segregationen".
Socialdemokraterna i Danmark hade receptet klart: Gå till vänster i den ekonomiska politiken, och till höger i sådant som rör invandring och integration. Så snart Miljöpartiet lämnade regeringen blev Anderssons projekt så mycket enklare. För bara några år sedan var det en till synes onåbar dröm att locka tillbaka besvikna väljare som gick över till SD - nu är en hel del av dem nöjda med Andersson som statsminister.
De inrikespolitiska vindarna visar också att det inte bara är vad du säger eller gör som betyder något, minst lika viktigt är det att vara rätt i tiden. Rent sakpolitiskt skulle dagens situation - när utrikespolitik, EU, internationellt samarbete och försvarsfrågor seglat upp – kunna tänkas gynna Liberalerna. Att vara före sin tid, som L även var i integrationsfrågan, ger som opinionsmätningarna tydligt visar ingen säker utdelning.
Socialdemokraterna bytte partiledare i precis rätt tid. När nu regeringen dessutom har aviserat en kraftig förstärkning av försvaret blev oppositionens uppförsbacke ännu lite brantare.