I helgen väljs Ulf Kristersson till ny partiledare för Moderaterna efter Anna Kinberg Batra. Han tar över ett splittrat parti som sjunkit som en sten i opinionsmätningarna. Dessutom är sprickorna inom den borgerliga alliansen stora, inte minst i regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna.
Kan Kristersson ena den konservativa och liberala falangen inom sitt parti? Kan han locka tillbaka de väljare som lämnat Moderaterna? Kan han återskapa förtroendet för alliansen som ett stabilt regeringsalternativ?
Vid en första anblick kan utsikterna se dystra ut. Kristersson har i högsta grad varit en del av omläggningen av den moderata politiken efter valet 2014, med bland annat skärpt flyktingpolitik och en hårdare ton i frågor som tiggeri och kriminalitet. Denna politik har sannolikt fått liberalt sinnade moderater att söka sig till andra partier, i första hand Centern. Liksom sin företrädare menar också Kristersson att alliansen ska bilda regering efter valet 2018 även om de rödgröna blir större, vilket i praktiken förutsätter stöd från Sverigedemokraterna.
Men Kristerssons utgångsläge är ändå bättre än vad Anna Kinberg Batras var när hon tog över efter Fredrik Reinfeldt. Kinberg Batra hade från början ett otydligt mandat. Skulle hon bygga vidare på Reinfeldts Nya moderater eller skulle hon lyssna på de högljudda moderata kommunalråd som ville se en annorlunda politik och till varje pris fälla regeringen Löfven? Kinberg Batra höll länge emot men i vintras öppnade hon för någon sorts samtal eller samverkan med SD. Därefter fördjupades Moderaternas opinionskris och stämningen inom alliansen försämrades. När Kinberg Batra avgick i augusti talades det mycket om hennes bristande kommunikativa förmåga. Det kan ligga en hel del i det, men i grunden var det hennes politiska och strategiska vägval som utlöste partiets kris.
Som ny partiledare har Ulf Kristersson ett tydligare mandat: vända opinionskrisen och läka alliansen. Han har därför möjligheten att säga att partiets nuvarande SD-strategi inte är hållbar och visa att han är beredd att ompröva sin tidigare hållning i regeringsfrågan.
Idén att alliansen skulle kunna bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna bygger i grunden på en feltolkning av vad SD är för slags parti. De som förespråkar en borgerlig regering med stöd av SD brukar hänvisa till att Socialdemokraterna i många år regerade med stöd av det gamla kommunistpartiet. Men SD är inget ”borgerligt VPK”. Kommunisterna skulle aldrig ha fällt en ”arbetarregering”. SD kommer däremot inte att ha några problem med att göra livet surt för den borgerliga regering som inte går partiet till mötes.
Om Kristersson ägnar sitt installationstal åt att tala klarspråk om SD kan han stärka såväl sitt eget parti som svensk borgerlighet.
Sebastian Sundel
Vik ledarskribent