Precis som värdinnan för hans Uppsalabesök för två veckor sedan, Véronique Simon, sade så är han som en beroendeframkallande medicin. Dropparna är ibland beska, Thuram väjer inte för det som kan skava. Men hans humor – om än ibland ironisk och provokativ – garanterar att det aldrig blir dålig stämning. Tvärtom!
På seminariet i Rikssalen på Uppsala slott, som UNT var medarrangör till, gav han tankeväckande svar på alla frågor. Ofta med hjälp av anekdoter ur sitt liv – han älskar att berätta. Här finns att ösa ur. Hans ärende i Uppsala var nämligen utbildning mot rasism, något som han ägnat all tid åt sedan han ställde fotbollsskorna på hyllan. Sedan snart tio år har han en stiftelse, Fondation Lilian Thuram, som utbildar barn i hela världen. I Sverige har han varit flera gånger.
Lilian Thuram är född i franska Guadeloupe, som ättling till förslavade afrikaner. Ändå känner han hur många ifrågasätter om han verkligen är en ”riktig” fransman. Särskilt nu, då starka politiska krafter piskar upp rädslor för att få folk att sluta tänka. Allt fler tycker att ”äkta” fransmän ska gå före inflyttade, vita före svarta och så vidare. Varför skulle inte jag vara fransman i själ och hjärta? Är det för att jag har glasögon? säger han med sin ironiska humor.
När Lilian Thuram spelade professionell fotboll i Italien fanns det folk på läktaren som gjorde apljud varje gång han rörde bollen. Eftersom han är väl införstådd med mekanismerna bakom rasismen förhöll han sig lugn. Det är viktigt, säger han, att förstå bakgrunden. Under århundraden har människor tagit till sig en hierarki där de svarta är längst ned. Koloniernas slavlagar, Code noir, präntade in tankemönster under flera sekler. ”Vetenskapen” spred sedan myten om afrikanen som den felande länken mellan apa och människa, så att man utan skrupler kunde erövra Afrika.
Det var i skolan som Lilian Thuram för första gången hörde talas om slaveriet. Han fick en djup känslomässig chock, det var ju hans och familjens historia. Samtidigt vände sig alla klasskompisar om och stirrade på honom – den enda svarta eleven i klassen. Thuram säger att det är oerhört farligt att stänga in svarta människor i slaveriet. Många ser en ”före detta slav” när de har en mörkhyad människa framför sig. Som om afrikaner inte har haft någon tidigare historia.
Den första chocken i skolan kom annars när han som nioåring anlänt från Guadeloupe. Det gick en tecknad tv-serie med två kor – en svart och korkad (kallad Svartingen) och en vit, smart ko. Lilian blev retad med den svarta kons namn, och det gick upp för honom att hans hudfärg betraktades som något dåligt här i Paris, och att de vita barnen såg sig som överlägsna. ”Jag blev svart när jag var nio år”, brukar Lilian Thuram säga.
Hans viktiga teser är enkla och självklara. Vi är alla en produkt av vår historia. Men vi måste själva ifrågasätta den. Historien är nedtecknad av en liten minoritet med koppling till ekonomi och politik. Men att byta perspektiv kan vara svårt. Det innebär att vi måste konfrontera oss själva. Det är läskigt, för det blottar våra tänkesätt. Men viktigt. Annars reproducerar vi omedvetet de samhällsmönster där vi ingår. Rasism är alltså inte något som sker mellan individer. Man måste se på hela samhället och på vilka som har privilegier. De som gör apljud på fotbollsläktaren symboliserar bara något som vi alla har gemensamt. Ja, även de som tror att de inte är rasister måste ifrågasätta sig själva.
Men så länge det finns människor som har fördelar av rasismen kommer den att vidmakthållas. Precis som sexismen.
Hela Lilian Thurams seminarium i Rikssalen går att se på http://unt.se/asikt/debatt/fotbollsikonen-pratade-rasism-i-uppsala-4629275.aspx. De liknelser Thuram levererar som svar på varje fråga är lika träffsäkra som VM- och EM-målen. Som man också kan frossa i, på YouTube.